Kim Kärnfalk

Ursäkta dröjsmålet, det kom en bebis emellan.

Jo, i fredags var det dags för vårt andra föräldragruppsmöte på Bvc. Förra veckan fick vi sitta i ring och presentera oss snabbt och sedan började vi med bebismassage. Jag vill redan här flagga för att jag har svårt för tygdockor, mysmadrasser och panflöjtsmusik som spelar Du käre lille snickebo i avslappningsversion. En av sjuksköterskorna på Bvc höll i mötet. Hon slängde en blick på mig och sa:

- Ni som har barn som sover behöver inte väcka dem, utan ni kan titta på.

Nu var den kommentaren lite överflödig, men det kan ju inte hon veta. Jag skulle nämligen heller hugga av mig både armar och ben än att väcka Edie när hon äntligen somnat. Det är ju de få minutrarna man brinner för. Hur som helst, Edie hängde på min arm helt medvetslös och massagen drog i gång. Där och då började jag känna mig en aning..... skeptisk. Massagekvinnan tar lite olja som hon värmer mellan sina händer och böjer sig ner över tygdockan. Sedan säger hon till dockan, hör nu:
- Får jag massera dig?

Till en docka. Vi andra förväntas göra samma sak. Inte jag då, för Edie sov. De andra föräldrarna böjde sig ner över sina barn och frågar om de får tillstånd att massera. Vad förväntas hända? Ungarna är ju bara två månader och kan inte svara. De kan ju inte ens fästa blicken, för fasen. Här tittade jag mig runt för att se om någon är på väg att brista ut i gapflabb. Ingen rör en min. Jag känner att jag börjar svettas. Nu är det nära att jag bryter ihop. Det händer bara när det är absolut förbjudet. På något sätt lyckades jag hålla ihop mig och snart var timmen slut.


I fredags var det dags för nästa försök. Vi var ute i väldigt god tid. Edie och jag skulle vägen förbi Apoteket för att inhandla en speciell olja. Jag undrar varför det inte dög med babyolja jag redan hade hemma, men jaja, bäst att göra som de säger. När jag lägger handen på dörren är den låst. Låst! Jag tittar som ett fån på skylten, det står att de öppnar halv tio. En gubbe går förbi. Han hojtar att Apoteket öppnar halv tio. Som om jag inte vet det redan. Frågan är: Vad fan är klockan? Och vad gör jag och Edie ute i tio minus innan halv tio när massagen börjar tio? Som ligger en trappa upp, alltså ovanpå apoteket? Kan man undra. Ingen finns att fråga om tiden så jag står kvar ett par minuter för att fundera på nästa smarta drag. Tur att det inte var Systemet vi skulle handla på, för det skulle sett riktigt illa ut, tänkte jag för att muntra upp mig själv. Fast å andra sidan hade jag säkert haft sällskap då. Till slut blev klockan halv tio och vi kom in i värmen. Edie sov som en stock i bilstolen så hon var den av oss som trivdes utslängda på gatan. Vi skulle snart bli utslängda igen. Men det visste vi inte då.

Vi var först på babymassagen, inte helt otippat. Edie var inte nöjd med att bli väckt. Just mellan tio och halv ett sover hon vanligtvis. Det är gudasänd tid. Nu blev hon väckt för att klä av sig in på bara blöjan. Det uppskattades inte. När alla andra mammor och pappor smög in med sina bebisar talade Edie klart och tydligt om att hon inte riktigt var på gott humör. När massagekvinnan satte på avslappningsmusiken skrek Edie lite grann. Tyckte jag eftersom jag är van vid värre. Vi började med att massera bröstet. Jag hann ta två tag på Edie. Det gick ganska fort, det är ingen stor yta att jobba på, om man säger så. Hon gillade det inte.
Massagekvinnan tittade på mig och frågade:

- Tar hon napp? 

Jag tittade ner på Edie. Allt man såg var ett gapande hål. Edies mun kan bli jättestor när hon skriker. Runt omkring satt föräldrar med sina barn och masserade. Jag insåg att frågan var ett fint sätt att säga att vi störde.   
Föräldrarna gjorde en deltagande min till oss samtidigt som de tänkte att fy fan vad skönt att det inte var min unge. Så hade jag tänkt iallafall. Jag reste mig upp och smög ut med Edie. Edie som förövrigt var klädd endast i Liberos Up and Go och inget mer. Kläderna glömde jag såklart. I väntrummet var det iskallt om man jämförde med i massagerummet som var bara snäppet kyligare än i skärselden. Kylan uppskattades inte varpå Edie lade i överväxeln. En pappa stack ut huvudet från ett angränsande rum och blängde surt. Hoppas hon väckte din unge, tänkte jag styggt medan svetten började rinna utmed ryggraden. Efter ett par minuter lugnade sig Edie och jag kunde smyga in och hämta hennes kläder. När de var påtagna var massagen slut.

Det är så mysigt att göra saker tillsammans. Ha kvalitetstid. Knyta an. Skapa ett band mellan mor och dotter med hjälp av beröring och stimulans. Not.



Edie sekundrarna innan det tar overhann, som vi säger i Bohuslän.

Idag har jag inte orkat skriva något. Imorgon ska jag berätta om hur gaphalsen Edie fick oss utslängda från bebismassagen:-)

Nu: godnattt!

Efter en lång kvällspromenad har Ziggy och Smilla kraschat i soffan.



Man borde inte ha hundar i soffan. Jag vet det men kan inte låta bli.

bebisen spyr ner sin mammas ansikte, den nybäddade sängen och de nyss påsatta rena kläderna och det enda man säger med mjuk röst är:

- Mår du bättre nu?

samtidigt som man pratar i ena mungipan för att inte kräkset ska rinna in i den andra.


Har jag hört...

bebisen spyr ner sin mammas ansikte, den nybäddade sängen och de nyss påsatta rena kläderna och det enda man säger med mjuk röst är:

- Mår du bättre nu?

samtidigt som man pratar i ena mungipan för att inte kräkset ska rinna in i den andra.


Har jag hört...

Men fy fan vilken dålig kondition jag har! Vi skulle gå en rask promenad och ärligt talat så var jag livrädd när vi startade. Tänk om hon skulle döma ut mig fullständigt! Vissa tränare skäller ju på en och med avancerad sömnbrist och hormoner på hög nivå så hade jag börjat grina direkt. Vi började gå i, vad jag tyckte rask takt. Jag hade fel. Efter en stund sa hon att det var dags att börja promenera på allvar. Då. Förstod. Jag. Man skulle gå så man nästan sket ner sig. Hon pratade hela tiden och jag försökte svara, det försökte jag faktiskt. Jag är inte säker på att hon hörde vad jag sa. Efter en liten stund kom en liten backe. Håll farten, sa hon. Inga problem, kved jag fram. Efter två meter såg jag flimmer och benen var helt orörliga. Till slut var jag uppe. Jag undrade om hon börjat ångra sig. Kanske skulle hon klassa mig som fullständigt värdelös, om hon gjorde det så dolde hon sin besvikelse väl. Tur för mig.

Annika verkar vara en fantastisk tränare och det ska bli roligt att få göra resan med hjälp av hennes kunskap och entusiasm.

I morgon ska jag gå igen. Själv. Nu JÄVLAR kör vi. Budda är med på tåget. Är du?

De första veckorna av Edies levnad bytte jag kläder på henne så fort hon spottade ut lite bröstmjölk. Tvättberget växte och växte. Jag vek små pyttebodies på löpande band. Mina egna kläder var klanderfria och vid minsta fläck sprang jag upp i garderoben för att byta kläder på mig själv. Jag skulle fanimej inte bli en småbarnsmamma med skitiga kläder och flottigt hår.

HA HA HA HA.

I natt har Edie haft spyfest, kissfest och bajsfest och jag var inbjuden. Hurra. Vid tretiden när jag ammade henne kom en spya upp och landade på lakanet. Vad gjorde jag? Jo, jag lade en handduk över och vi somnade om. Orkade inte väcka Anders och den supertrötta terrorbebisen för att göra rent. I morse tittade Edie på mig, log och spydde igen.

Just nu sitter jag i ett par sunkiga kärringtofflor, oborstat hår, Anders för stora joggingbyxor med spyfläckar på och en blå t-shirt med texten "Markbygg" på ryggen.

Jag har gett upp, blev en av dem.

Men.....

Edie sover och det är det enda som räknas.

/ White Trash- Kim


By the way: Ett par dagar innan kejsarsnittet var jag på Ikea i joggingbyxor. Jag som SVOR på att aldrig visa mig utanför dörren i sådana kläder. Kanske började förfallet till och med innan Edie kom.

Edie Löwstedt kollar skidskyttet.

(Någon mer än jag som tycker att min laptopkamera suger?)

Hej alla och tack för era kommentarer! Då ska ni få följa mig i med och motgång under våren. Nu är jag ju ingen träningsmänniska och jag kommer gnälla, gny, fuska och kämpa. Men aldrig ljuga och göra mig bättre än vad jag är. Det måste gå. Jag vill vara frisk och detta är nödvändigt. Om någon kämpar med mig, dela med er! Jag kommer behöva er.

Lördag kväll: Schlager och äntligen mellanakt!

Men så fina, Glada Hudikteatern gjorde succé såklart. Men varför sjöng Måns? Överflödigt.

Nu: blocket och jakten på en ny byrå.

Trevlig lördag!

Nu är natten som svartast. Klockan är över två och temperaturen är närmre tio minus här ute i Tyresö. Anders tittar på Super Bowl, Lisen och Jonna sover och Eddie är precis nymatad. I vårt hus råder tillfälligt lugn och jag suger i mig varje sekund av tid för mig själv. Jag vet att jag borde sova men det är så skönt att få dricka lite te och slösurfa. Det är en kamp att få till något inlägg överhuvudtaget, dagarna bara rinner iväg.

När folk fick reda på att jag var gravid så sa de att kärleken till ett biologiskt barn var speciell. Att nu skulle jag få känna på de stora känslorna. På sätt och vis hade de rätt. På sätt och vis hade de fel. Jag står alldeles häpen och förundrad över att ha kunnat göra en människa överhuvudtaget och den känslan är hur stor som helst. I det ögonblicket jag hörde Edies första skrik fick jag svindel av livets storhet, det var en väldigt speciell känsla. När Edie gråter och jag är den enda som kan trösta slår det mig att jag är den som känner henne bäst av alla. Den egokicken är svår att slå.

Å andra sidan har Jonna somnat på min arm idag. Hon är elva år och på väg att bli en stor tjej med huvudet fullt av funderingar som måste vädras och vändas på. Hon låter mig få ta del av hennes fantastiska värld och kärleken till henne är inte mindre än till Edie. Den är bara annorlunda. Jag var inte med när mina bonusbarn föddes och jag bar dem inte i min kropp. Hampus var elva och tjejerna sex när jag träffade dem för första gången. Under åren har en stark, ren och helt självklar kärlek växt fram som inte känns mindre. De behöver mig inte på samma sätt som Edie behöver mig, så är det ju. De har en mamma och en pappa som var med från början. Det kan jag vara avundsjuk på ibland. Fast inte lika mycket som innan jag fick Edie.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, att min kärlek är lika stor till alla fyra barn. Den är bara på olika sätt. Blod är inte tjockare än vatten. Inte i mitt fall. Kanske blir ni provocerade och hävdar att jag hycklar. Jag gör faktiskt inte det. Jag trodde själv att det skulle vara större skillnad på mina känslor än vad det faktiskt är.

Jag är glad att mina fyra barn, eget och andras, har exakt lika högt värde i mina ögon. Så är det bara.

Du har precis somnat i min famn. Världen är så stor, så stor och du är så väldigt liten om man jämför. Men du har mig. Din alldeles egna mamma. Du kan känna dig trygg för jag kommer skydda dig med mitt liv. Ingen kommer kunna skada dig för då måste de ta sig förbi mig och det kan de inte. Jag kanske är kort till växten men jag kan ändå bli flera meter hög, som trädet du gillar att titta på genom fönstret när du ligger på skötbordet. Precis så hög kan jag bli, så du kan vara lugn. Om du blir rädd på natten jagar jag undan spökena med ett jättemorr. Då vågar de aldrig komma tillbaka igen. När du blir tonåring ska jag skrämma bort dina hjärnspöken så du kan få bli vuxen i lugn och ro. Med hela min styrka och kärlek ska jag skydda dig allt jag kan. Av mig ska du få rötter och vingar.

Jag har gjort mycket dumt i mitt liv men allt med dig blev alldeles på pricken perfekt. Dina vassa små naglar rivs precis som de ska och dina pyttetår spretar så gulligt när mjölken precis börjar flöda in i din mun och hela livet känns toppen för dig. Då tittar din mamma in i ett par blåa, perfekta ögon och din blick är så klok trots att du är ett barn. Tänk att jag och pappa gjort något så fint. Men lite hjälp på traven fick vi faktiskt.

När du blir större ska jag berätta om hur du kom till oss. Jag ska säga att vi var tvungna att få hjälp av Farbror Doktorn för att få ett så fint barn som vi faktiskt fick. Vi väntade och väntade på att du skulle bli till. Vid en viss tid varje månad så grät mamma för då visste hon att du inte fanns ännu och att hon fick vänta lite till. Plötsligt en dag satt du där inne i din mammas mage. Som en liten yttepytteprick satt du långt inne i mammas mage och där skulle du stanna i nio månader.  Dina syskon pratade med dig, rakt in i magen. När Hampus pratade med sin mörka röst sparkade du allt du kunde, när tjejerna snackade låg du blickstilla och lyssnade. Mamma sjöng för dig varje dag och varje kväll. Du växte och växte. Så närmade det sig förlossningen. Då fick vi reda på nyheten. Du låg med rumpan först och vägrade vända på dig. Så speciell var du. Doktorn sa att det var bäst att operera ut dig så att du skulle må så bra som möjligt. Vi fick ett brev på posten. Där stod det att du skulle plockas ut ur mammas mage den trettionde december, dagen före nyårsafton.

Så kom dagen och så kom du.

Björn Ranelid säger att man ska bära sitt barn som den sista droppen vatten.

Så ska jag bära dig genom livet, Edie. Jag älskar dig.

I slutet av min graviditet såg jag fram emot två saker: förlossningen och amningen efteråt. Jag brukar vara sjåpig och rädd för allt möjligt men med tusen böcker i ryggen och andningsträning i timmar kände jag att jag hade kontroll över situationen. Det skulle bli ett äventyr att få ett barn genom blod, svett och tårar. Så blev det inte. Vid ett rutinultraljud konstateras att Edie ligger i säte och att det var 50% chans att ett vändningsförsök skulle lyckas. Jag tackade nej till försöket eftersom jag inte ville få Bricanyl. Medicinen ges för att livmodern skall slappna av men har biverkningar som jag var rädd för. Tydligen är det vanligt att kvinnan får som ett ångestanfall, hjärtat rusar och pulsen slår så hon får panik. Jag med min ångesthistoria har kämpat länge för att lära mig andas bort panikkänningarna och i det här fallet hade varit omöjligt. Så... jag valde att satsa på att Edie skulle vända sig själv, det var det också 50/50 chans för. Så blev det inte. Okej, tänkte jag, amningen kommer iallafall flyta på problemfritt. Icke.

Eftersom jag snittades var min mjölkproduktion lite slö i starten. Det ledde till att Edie inte fick i sig tillräckligt med mat och vi var tvungna att koppmata henne.



Lilla Edie har tappat för mycket i vikt på sin tredje dag, på bilden väger hon bara 2600 gram. Snälla barnmorskan Agneta visar hur en koppmatning ska gå till. Edie är för svag för att orka suga på mitt bröst.

På BB fick jag låna en elektrisk pump för att hålla igång mjölkproduktionen. Jag satt där och grinade och pumpade, natt och dag. Där någonstans började jag förstå att amning inte bara kommer naturligt. Det är en konst, faktiskt. Både mamman och barnet skall vara i fas och få samspela. Det krävs teknik, lugn och ro och kraft både hos barn och mamma.

Efter två dagar med koppmatning vände Edies kurva och hon började gå upp i vikt, som tur var. Jag lånade med mig en pump hem. Amningen fungerade inte, Edie ville inte ha mina bröst trots att mjölken flödade. Jag grät och kände mig avvisad och som en dålig mamma. Vi fick tid på amningscentrum på SÖS. Där fick jag lära mig lite kroppsställningar för att underlätta. Edie vägrade öppna munnen och hennes lilla mun snörptes ihop så den såg ut som hennes rumphål. Alla frågade om hur amningen gick och jag kämpade med gråten. Jag började misströsta ända tills min vän Elise berättade att hon kört med amningsnapp, ni vet ett plastskydd för att skydda bröstvårtan. En ledsen kväll slet jag fram skyddet som jag köpt för längesedan och tryckte fast det på bröstet och vips! så satt Edie som en smäck vid tutten. Mjölken flödade, Edie smackade och mina tårar rann. Så härligt!

Efter ett tag fick jag höra att jag skulle ta bort amningsnappen och att jag skulle låta Edie få ta min bröstvårta annars skulle hon få Babysemp på flaska. Hon skulle nog få lära sig. 

I nästan en vecka har min dotter varit ledsen. Hon har inte sovit ordentligt och inte kommit till ro. Inte en enda gång har hon tagit mitt bröst. Inte en enda gång. Hon har hellre varit ashungrig, förtvivlad och super arg än givit med sig och tagit bröstvårtan utan amningsnappen. Jag märkte att bröstmjölken började sina. Det gjorde mig riktigt rädd. Om mjölken slutar komma är amningen ett minne blott, med eller utan napp.

Inatt gick jag emot alla rekommendationer. Jag slet fram amningsnappen i ren desperation när ingen mjölk kom när jag pumpade. Edie spände sig som vanligt när jag lade henne vid bröstet, hon började jobba upp ilska och frustration. Så kände hon att amningsnappen var på plats. I ett ögonblick låg hon stilla och kände försiktigt med tungan över plasten. Jag höll andan och Edie spottade ut och gav upp ett gallskrik. Jag tänkte att nu var det kört. Efter ett ögonblick var det som om Edie plötsligt kom ihåg var nappen var till för och hon högg sig fast i bröstet. Som hon åt! Hon låste sina vackra ögon i mina och åt och utstötte höga ljud som lät som musik i mina öron. Min fina lilla flicka. Så dum jag känner mig som lyssnat på alla experter och inte litat på min egen instinkt. Nog för att jag är förstagångsmamma men ingen känner mitt barn bättre än jag.

I natt har Edie sovit som en stock. Jag har varit vaken max en och en halv timme från klockan elva till halv sju på morgonen. Inga skrick och gråtattacker, ingen spänd babykropp och ingen mamma som nästan spyr av trötthet. Dessutom har hon varit förstoppad sedan hon slutade med bröstmjölken. Magen har kommit igång igen.

Från och med nu ska jag våga lyssna på min magkänsla. Jag måste våga lita på att jag vet bäst. Det är ju ändå mitt barn det handlar om.

Tycker inte ni att man hör lite väl lite om amning som inte fungerar? Jag menar, varför ska det hyssjas om att det inte är så himla lätt att få till det? Man är väl inte mindre kvinna och mamma för att man inte kan amma?