Kim Kärnfalk

Jag biter något för bedrövligt på naglarna, ska ni veta. Det sjuka är att om jag träffar någon som har lika nedbitna naglar som jag tänker att det nog måste vara en nervös fan. Konstigt. Hursomhelst så är det dags att börja jobba den första maj så jag såg mig om efter ett ställe att fixa mina stumpar till naglar på. Bredvid Tyresö Centrum ligger en skönhetssalong som heter Handens naglar. Den ser inte mycket ut för världen men sällan har jag mött så genuin mänsklig värme. Jag kommer in, trött småbarnsmamma som jag är, med en bebis på tre och en halv månad. Hur tänkte jag egentligen? Det är ett omöjligt uppdrag. Men inte för Gittan och Sollan på Handens naglar.

Jag skulle vara där klockan tio och som tur var så sov Edie. En enkel match, tänkte jag och slog mig ner i stolen. Gittan bjöd på te och jag stortrivdes med en gång. Vi satte igång och efter ett tag vaknade Edie. Hmm, det här blir nog lite bökigt, tänkte jag men drabbades inte av panik. Inte då. Gittan föreslog att jag skulle slänga upp Edie i knät så det gjorde jag. När jag en stund senare satt med formar på alla naglarna sprakade det till ordentligt i blöjan och Edie sket så det skvatt, det riktigt ekade i hela lokalen. DÅ fick jag panik. Vad skulle jag göra? Fast satt jag ju och händerna gick inte att använda till annat än att spreta med. Svetten lackade men Edie var tyst och såg ganska nöjd ut. Gittan var lugn som en filbunke och sa att allt löser sig, det får ta tid, ta det lugnt Kim, så är det med småbarn. Efter ett tag började Edie pipa och då fick vi bryta för blöjbyte. Hur byter man blöjor med en hand? Svar: Det kan man inte varpå två tippar på vänsterhanden flög all världens väg och det innan jag ens klivit ur salongen. Men Gittan blev inte sur för det. Antingen är hon världens snällaste eller så borde hon ge sig på skådespelarkarriären. När Edie sedan började gnälla för att sedan brista ut i högljutt gråt kom Sollan som en räddande ängel. Sollan är Gittans mamma och se så fin hon är när hon vaggar Edie i vagnen.



När hon bar runt på Edie så var det så fint, på något sätt. En äldre med en så mycket yngre. Det slog mig att en vacker dag kommer Edies rynkiga fina händer hålla försiktigt om ett litet spädbarnshuvud.

Handens naglar är ett ställe där man kan få sina naglar fixade och dessutom lite lugn och ro i själen.



Trevlig kväll!

Ikväll har jag varit riktigt låg. Kanske är det hormonerna som gör det. Molande värk i magen, svullna bröst och ett ledset svart moln i magen.

Kanske är jag bara trött.

Eller nåt.

Jag ser framemot att få sova tills jag vaknar. Om ni förstår vad jag menar. Skummar igenom bloggen och inser att jag hellre tar tusen vakennätter jämfört med återuppleva känslan jag hade när jag skrev det här inlägget.

Jag har flyttat till Tyresö. Här finns många barnfamiljer och annat trevligt folk att hänga med om man bara vågar ta kontakt. Det är inte lätt att lära känna folk när man är mammaledig. Jag är rädd att verka för på- som om jag är desperat. Ofta tänker jag på hur lätt det skulle vara att bo i Uddevalla där man känner alla. Anders brukar le åt mig för enligt honom skulle jag få panik på två dagar. Men mina vänner bor där. Mina vänner som kände mig innan jag blev offentlig. Jag kan sakna den närheten till människor som känner mig väl.

Just nu peppar jag tjejerna att våga ringa lagkamrater för att få igång ett nytt umgänge. Vilken clown jag är, jag vågar ju knappt inte ens själv.

Ensamhet är för bedrövligt tråkigt. Iallafall när man inte väljer den själv.

På långfredagen för fem år sedan dog min svärmor, Gudrun. Jag minns första gången jag träffade Anders mamma. Vi bodde i en lägenhet på elfte våningen och när jag kom hem från en turné stod hon i vardagsrummet och beundrade utsikten över Nackareservatet. Hon var vänd mot fönstret och jag kom ropade hej när jag kom in i rummet. Jag var nervös, minns jag. När hon vände sig om såg jag hennes ögon först. Anders färger och ögon i en äldre, kvinnlig variant. Gudrun hade snälla ögon och armen i bandage. Vi fikade och krampen i magen löstes upp när jag märkte att samtalet flöt på mellan oss. Gudrun påminde om min mormor. Inte så konstigt kanske, mormor May var också sjuk i cancer och de båda var lika gamla.

Hon blev sämre. Jag och Anders gifte oss på nyårsafton 2004. Det kom ett blomsterbud från Gudrun och Rune, jag blev jätteglad för det. När Rune ringde satt alltid Gudrun bakom och sufflerade. Jag drog alltid på munnen åt det. Jag kan inte minnas att jag pratade med henne själv så många gånger. Rune skötte snacket och med den äran. Min svärfar är en pratglad och sprallig typ. I slutet var Rune sliten. Han vårdade Gudrun i hemmet med hjälp av läkare, avancerad sjukvård i hemmet. En sann hjälte, hans handlingar utfördes av kärlek. Sista gången jag träffade Gudrun kommer jag aldrig att glömma. Hon låg i sovrummet och det var som att se min mormor som hon såg ut sista gången jag såg henne. Vi förflyttade oss in i vardagsrummet och jag gav henne munspray eftersom medicinerna gjorde henne torr i munnen. Vi visade videon från vårt bröllop och vi skålade i champagne. Gudrun vätte läpparna och lade sig sedan ner i soffan. Jag kröp ner bredvid Gudrun och vi låg under filten och pratade. Det fanns ingen tid för kallprat. Anders och Rune var inte där, jag vet inte vad de gjorde. Plötsligt tittar Gudrun mig rakt i ögonen och säger:

”Tror du att jag överlever?”  Hennes blick var plötsligt knivskarp.

”Jag vet inte”, svarade jag. Jag ville inte ljuga men jag var inte heller ärlig. Gudrun var döende och det kändes i luften mellan oss, det behövde inte sägas.

”Jag vill inte dö, jag vill vara kvar och se hur det går för alla. Du vet att jag är så glad för att Anders träffat dig. Han är glad. Han är inte alltid lätt att förstå sig på, ser du. Men du gör det, sånt känner en mamma.” Hon klappade mig på kinden och blåste ut luft i en trött suck. Hennes andedräkt luktade svagt av munsprayen blandat med sjukdom. Jag lade min hand på hennes kind och såg henne i ögonen och log.

”Ska vi sätta fötterna i ett bad?” Jag satte försiktigt ner hennes fötter i baljan och målade hennes fingernaglar i en fin färg. Gudrun valde färg själv, jag hade lånat en massa nagellack från Nina. Man fick vara försiktig när man klippte och filade, medicinerna gjorde att hon blödde lätt. Med jämna mellanrum nickade Gudrun till, det tog på krafterna att bli fin. Vi kramades länge innan vi sa hejdå. I bilen kom tårarna.

” Det var nog sista gången jag träffade Gudrun”, sa jag till Anders och jag tyckte så synd om honom för  snart skulle han förlora sin mamma och hans barn sin farmor. I köket på Klaraborg hänger bilder på Gudrun med alla sina barnbarn. Ett kort för varje födsel och i ena hörnet sitter födelseannonsen utklippt. Gudrun hade nio barnbarn när hon gick bort. Många av dem bär hennes fräknar. Om Edie ärvt fräknar vet vi inte än. Jag hoppas det.

Min dotter kommer aldrig få träffa sin farmor men Edie heter Gudrun i andranamn. Jag är så himla glad för det.