Kim Kärnfalk

Typiskt, den nya adventsstjärnan som var så billig visade sig vara gjord av silkespapper, typ. Den gick i tusen bitar innan jag ens fått upp den. Om något verkar vara för bra för att vara sant är det oftast det, också.

Jag storstädade förut tillsammans med Tracy Chapman. Hennes Fast Car är så himla bra.

Jag gjorde misstaget att fråga barnen vad de ville ha till middag. Det slutade med att jag stod i hallen och skrek:

Enas nu för helvete innan jag skiter i alltihop och bestämmer själv! Premenstruella hurmörsvängningar är ingenting jämfört med hur det blir när mensen väl sätter igång. Vad har hänt? Nåväl, de bestämde sig till slut. Fiskpinnar, hur roligt är det en lördagskväll?

Imorgon kommer taxin tjugo i fem. Det blir en låååååååång dag.

Grattis på nioårsdagen, för dig det berör. Skam den som ger sig!

Min bästa, bästa vän är hos mig och hälsar på. Tessan och jag har hängt sedan vi var fjorton. William är hennes son och det är så mysigt med en bebis i huset. Just nu badar de i jacuzzin. De har inte badkar hemma och William stornjuter. Som tur är kan han sitta själv och han leker med duschen. Att umgås med småttingar ger en nya perspektiv på livet.

Jag har bytt telefon. Det var befriande att gå igenom telefonboken och bara ta med sig de kontakter som är aktuella in i framtiden.

Ha en trevlig kväll!

Anders Eklund gnäller över att fängelsematen är dålig: Vi är väl inga grisar som ska äta heller?

Jag säger att en man som våldtar, mördar och skändar ett barn ska hålla käften och inte klaga. Han ska vara glad att han lever i Sverige.

Å jo, du är en gris Anders Eklund. En stinkade, vidrig gris.

..sänds in Finland ikväll.

Välkomna alla från Finland!

Om du vill köpa boken, gå in här.

Idag började jag städa klockan elva. Jag är fortfarande inte klar. När jag väl sätter fart städar jag på mikronivå. Helt bortkastad tid med tre barn och två hundar.

Varje fredag kollar vi på Fredag hela veckan. När det var reklampaus gick jag ut med hundarna. Då gjorde de parodi på mig! Fruktansvärt smickrande. Tyvärr missade jag det men hittade inslaget på youtube. Extremt roligt.

vad tycks?

Nej, att stänga bloggen gjorde varken från eller till- jag har saknat er.

Jag känner en kvinna som skyddar sin son till varje pris. Hon har valt att leva ett liv i lögn. Sonens pappa har misshandlat sina barn, supit och betett sig som ett svin emot hela sin familj. Pappan har aldrig lyft ett handtag för att hjälpa till med varken barn eller hushåll. Hon har tigande gjort allt det som hennes pojkar och man förväntat sig av henne. Inte bett om hjälp och inte beklagat sig för någon. Skammen. Fasaden i radhuslängan där de bor. Julgardiner och julstjärnor i de putsade förnstren och fyllan, slagen, glåporden riktade till henne innanför. Ingen vet, ingen ser.

Nu går sonen i pappans fotspår. När pappan dog tog sonen sig en ordentlig fylla i mammans soffa. Bjudspriten rann ner i hans hals för det var synd om honom, hans pappa hade faktiskt dött. Att hon förlorat sin livskamrat sedan 50 år tilllbaka var det ingen som tänkte på. Mamman förstod, höll med och öppnade sin dörr när sonen blev utslängd av sin fru. En 55- årig man bor hos mamma. Patetiskt. Men i hennes ögon är det världen det är fel på. Sonen är expert på att manipulera sin mor, något han lärt sig av sin far i tidiga år. Och hon går på det. Varje gång. Att hon inte ser mönstret. Ser den svarta, beräknande, onda människan. Den som blivit kvar efter att han metodiskt söndrat nervsystem coh relationer genom åren.

Nu säger sonens dotter stopp. Båda döttrarna. Förra året slog han sin vuxna dotter rätt över käften. I år slet han den yngsta i håret, sparkade henne över golvet så hon fick krypa ut. Mamman säger att det inte är hans fel, det är spritens fel. I ett av fallen var han nykter. Men det tror inte mamman på. Istället kräver hon att döttrarna ska förlåta sin pappa, det är synd om honom. Alltid så jävla synd om honom.

Jag håller inte med. Inte alls. Burn in hell, säger jag.

Jag väntar på ett mirakel. Så jag väljer att avsluta bloggen till jag verkligen kan säga något som gör skillnad. För nu orkar jag inte låtsas längre.

All kärlek!

ni får den bästa jag vet sålänge.

Kim

Morgonen har varit strålande. Sov till kvart över nio och mornade mig till TV 4:s nyhetsmorgon. Inte ens tung i huvudet efter gårdagens vin, underbart! Ner i köket, barnen stekte pannkakor och jag och Ánders unnade oss bacon på macka. Nu en kopp te i soffan, datorn i knät och filten nära kroppen.

När jag tänker på vad jag ska göra senare idag är det blankt. Totalt fritt. I love it.

Jag fick en fin present. Ett halsband. Jag satte på mig det och det lär sitta där ett tag. Ett lååångt tag.

Jag vet inte om det är mörkret eller pressen över att prestera som tär hårdast. Klart är att jag känner mig stressad och samtidigt överlycklig över alla möjligheter som skådas vid horisonten.

Mia Skäringer har börjat blogga igen. Det finns en gud, trots allt.

Jag har varit ledig från skolan torsdag och fredag och nu är det skolarbete som gäller. Ett arbete om arbetsmiljö och säkerhet och sedan är det plugg på nervsjukdomar.

Nu har jag inte tid att skriva mer. Trevlig söndag!

Nu har jag precis kommit hem från min vackra hemstad. I torsdags och fredags hade jag föreläsningar på Riverside, en konferensanläggning bredvid Bäve ån. Publiken bestod till 99 % av kvinnor och alla var anställda i kommunen. Låga löner, tunga arbeten och låg personaltäthet gör att de är vardagshjältar i mina ögon.

Själv är jag ett barn av kommunen, med musikskola, bra skolor och fina minnen från min barndom som kommunen bidragit till.

Det finns en charm med Uddevalla. Eller rättare sagt, det finns mycket charmigt med Uddevalla och en av de sakerna är att man känner de flesta. Om jag ramlat ner avsvimmad hade någon ringt min mamma och hon hade varit där på fem minuter. Jag känner mig så trygg och respekterad i Uddevalla, här i Stockholm kliver man över folk som ligger i vägen och jag är inte viktig för de som inte känner mig. Man förutsätter att alla är knarkare och man vill inte bli sen till jobbet.

Mina föreläsningar gick bra. Det kändes som om folk gillade det. Jag gillade iallafall att prata inför de starka kvinnor som ser till att servicen till Uddevallas invånare fungerar. Respekt till dem.

Nu sitter jag och skriver på bloggen samtidigt som min datalärare pratar. Det känns otroligt busigt. Klockan har vridits tillbaka till 1989. Extas- roligt!

Nu måste jag sluta så jag inte får skäll.

Jag har mängder att göra idag vilket resulterar i att jag bara ligger här och får ingenting gjort. Vet inte i vilken ände jag ska börja.

jag och stella hejar på scotts

Kom på att jag ska vara positiv och glad för allt jag har.

Tack för:

min familj: Anders, Hampus, Jonna och Lisen, mamma, Conny, Andreas, Linn, Melvin, Ella, Katarina, Johan, Nina; Noa, Zandra, Ziggy, Smilla och Zacko

att jag är frisk och kan fylla 34 år idag.

mina vänner som jag älskar så högt. jag kan inte förstå att ni är mina.

att jag har en förmåga att uttrycka mig i tal och skrift.

att skolan går så bra.

för att jag har världens roligaste jobb.

för solen skiner och skogen kallar.

Kram alla!