Kim Kärnfalk

Nu är natten som svartast. Klockan är över två och temperaturen är närmre tio minus här ute i Tyresö. Anders tittar på Super Bowl, Lisen och Jonna sover och Eddie är precis nymatad. I vårt hus råder tillfälligt lugn och jag suger i mig varje sekund av tid för mig själv. Jag vet att jag borde sova men det är så skönt att få dricka lite te och slösurfa. Det är en kamp att få till något inlägg överhuvudtaget, dagarna bara rinner iväg.

När folk fick reda på att jag var gravid så sa de att kärleken till ett biologiskt barn var speciell. Att nu skulle jag få känna på de stora känslorna. På sätt och vis hade de rätt. På sätt och vis hade de fel. Jag står alldeles häpen och förundrad över att ha kunnat göra en människa överhuvudtaget och den känslan är hur stor som helst. I det ögonblicket jag hörde Edies första skrik fick jag svindel av livets storhet, det var en väldigt speciell känsla. När Edie gråter och jag är den enda som kan trösta slår det mig att jag är den som känner henne bäst av alla. Den egokicken är svår att slå.

Å andra sidan har Jonna somnat på min arm idag. Hon är elva år och på väg att bli en stor tjej med huvudet fullt av funderingar som måste vädras och vändas på. Hon låter mig få ta del av hennes fantastiska värld och kärleken till henne är inte mindre än till Edie. Den är bara annorlunda. Jag var inte med när mina bonusbarn föddes och jag bar dem inte i min kropp. Hampus var elva och tjejerna sex när jag träffade dem för första gången. Under åren har en stark, ren och helt självklar kärlek växt fram som inte känns mindre. De behöver mig inte på samma sätt som Edie behöver mig, så är det ju. De har en mamma och en pappa som var med från början. Det kan jag vara avundsjuk på ibland. Fast inte lika mycket som innan jag fick Edie.

Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, att min kärlek är lika stor till alla fyra barn. Den är bara på olika sätt. Blod är inte tjockare än vatten. Inte i mitt fall. Kanske blir ni provocerade och hävdar att jag hycklar. Jag gör faktiskt inte det. Jag trodde själv att det skulle vara större skillnad på mina känslor än vad det faktiskt är.

Jag är glad att mina fyra barn, eget och andras, har exakt lika högt värde i mina ögon. Så är det bara.

Du har precis somnat i min famn. Världen är så stor, så stor och du är så väldigt liten om man jämför. Men du har mig. Din alldeles egna mamma. Du kan känna dig trygg för jag kommer skydda dig med mitt liv. Ingen kommer kunna skada dig för då måste de ta sig förbi mig och det kan de inte. Jag kanske är kort till växten men jag kan ändå bli flera meter hög, som trädet du gillar att titta på genom fönstret när du ligger på skötbordet. Precis så hög kan jag bli, så du kan vara lugn. Om du blir rädd på natten jagar jag undan spökena med ett jättemorr. Då vågar de aldrig komma tillbaka igen. När du blir tonåring ska jag skrämma bort dina hjärnspöken så du kan få bli vuxen i lugn och ro. Med hela min styrka och kärlek ska jag skydda dig allt jag kan. Av mig ska du få rötter och vingar.

Jag har gjort mycket dumt i mitt liv men allt med dig blev alldeles på pricken perfekt. Dina vassa små naglar rivs precis som de ska och dina pyttetår spretar så gulligt när mjölken precis börjar flöda in i din mun och hela livet känns toppen för dig. Då tittar din mamma in i ett par blåa, perfekta ögon och din blick är så klok trots att du är ett barn. Tänk att jag och pappa gjort något så fint. Men lite hjälp på traven fick vi faktiskt.

När du blir större ska jag berätta om hur du kom till oss. Jag ska säga att vi var tvungna att få hjälp av Farbror Doktorn för att få ett så fint barn som vi faktiskt fick. Vi väntade och väntade på att du skulle bli till. Vid en viss tid varje månad så grät mamma för då visste hon att du inte fanns ännu och att hon fick vänta lite till. Plötsligt en dag satt du där inne i din mammas mage. Som en liten yttepytteprick satt du långt inne i mammas mage och där skulle du stanna i nio månader.  Dina syskon pratade med dig, rakt in i magen. När Hampus pratade med sin mörka röst sparkade du allt du kunde, när tjejerna snackade låg du blickstilla och lyssnade. Mamma sjöng för dig varje dag och varje kväll. Du växte och växte. Så närmade det sig förlossningen. Då fick vi reda på nyheten. Du låg med rumpan först och vägrade vända på dig. Så speciell var du. Doktorn sa att det var bäst att operera ut dig så att du skulle må så bra som möjligt. Vi fick ett brev på posten. Där stod det att du skulle plockas ut ur mammas mage den trettionde december, dagen före nyårsafton.

Så kom dagen och så kom du.

Björn Ranelid säger att man ska bära sitt barn som den sista droppen vatten.

Så ska jag bära dig genom livet, Edie. Jag älskar dig.

I slutet av min graviditet såg jag fram emot två saker: förlossningen och amningen efteråt. Jag brukar vara sjåpig och rädd för allt möjligt men med tusen böcker i ryggen och andningsträning i timmar kände jag att jag hade kontroll över situationen. Det skulle bli ett äventyr att få ett barn genom blod, svett och tårar. Så blev det inte. Vid ett rutinultraljud konstateras att Edie ligger i säte och att det var 50% chans att ett vändningsförsök skulle lyckas. Jag tackade nej till försöket eftersom jag inte ville få Bricanyl. Medicinen ges för att livmodern skall slappna av men har biverkningar som jag var rädd för. Tydligen är det vanligt att kvinnan får som ett ångestanfall, hjärtat rusar och pulsen slår så hon får panik. Jag med min ångesthistoria har kämpat länge för att lära mig andas bort panikkänningarna och i det här fallet hade varit omöjligt. Så... jag valde att satsa på att Edie skulle vända sig själv, det var det också 50/50 chans för. Så blev det inte. Okej, tänkte jag, amningen kommer iallafall flyta på problemfritt. Icke.

Eftersom jag snittades var min mjölkproduktion lite slö i starten. Det ledde till att Edie inte fick i sig tillräckligt med mat och vi var tvungna att koppmata henne.



Lilla Edie har tappat för mycket i vikt på sin tredje dag, på bilden väger hon bara 2600 gram. Snälla barnmorskan Agneta visar hur en koppmatning ska gå till. Edie är för svag för att orka suga på mitt bröst.

På BB fick jag låna en elektrisk pump för att hålla igång mjölkproduktionen. Jag satt där och grinade och pumpade, natt och dag. Där någonstans började jag förstå att amning inte bara kommer naturligt. Det är en konst, faktiskt. Både mamman och barnet skall vara i fas och få samspela. Det krävs teknik, lugn och ro och kraft både hos barn och mamma.

Efter två dagar med koppmatning vände Edies kurva och hon började gå upp i vikt, som tur var. Jag lånade med mig en pump hem. Amningen fungerade inte, Edie ville inte ha mina bröst trots att mjölken flödade. Jag grät och kände mig avvisad och som en dålig mamma. Vi fick tid på amningscentrum på SÖS. Där fick jag lära mig lite kroppsställningar för att underlätta. Edie vägrade öppna munnen och hennes lilla mun snörptes ihop så den såg ut som hennes rumphål. Alla frågade om hur amningen gick och jag kämpade med gråten. Jag började misströsta ända tills min vän Elise berättade att hon kört med amningsnapp, ni vet ett plastskydd för att skydda bröstvårtan. En ledsen kväll slet jag fram skyddet som jag köpt för längesedan och tryckte fast det på bröstet och vips! så satt Edie som en smäck vid tutten. Mjölken flödade, Edie smackade och mina tårar rann. Så härligt!

Efter ett tag fick jag höra att jag skulle ta bort amningsnappen och att jag skulle låta Edie få ta min bröstvårta annars skulle hon få Babysemp på flaska. Hon skulle nog få lära sig. 

I nästan en vecka har min dotter varit ledsen. Hon har inte sovit ordentligt och inte kommit till ro. Inte en enda gång har hon tagit mitt bröst. Inte en enda gång. Hon har hellre varit ashungrig, förtvivlad och super arg än givit med sig och tagit bröstvårtan utan amningsnappen. Jag märkte att bröstmjölken började sina. Det gjorde mig riktigt rädd. Om mjölken slutar komma är amningen ett minne blott, med eller utan napp.

Inatt gick jag emot alla rekommendationer. Jag slet fram amningsnappen i ren desperation när ingen mjölk kom när jag pumpade. Edie spände sig som vanligt när jag lade henne vid bröstet, hon började jobba upp ilska och frustration. Så kände hon att amningsnappen var på plats. I ett ögonblick låg hon stilla och kände försiktigt med tungan över plasten. Jag höll andan och Edie spottade ut och gav upp ett gallskrik. Jag tänkte att nu var det kört. Efter ett ögonblick var det som om Edie plötsligt kom ihåg var nappen var till för och hon högg sig fast i bröstet. Som hon åt! Hon låste sina vackra ögon i mina och åt och utstötte höga ljud som lät som musik i mina öron. Min fina lilla flicka. Så dum jag känner mig som lyssnat på alla experter och inte litat på min egen instinkt. Nog för att jag är förstagångsmamma men ingen känner mitt barn bättre än jag.

I natt har Edie sovit som en stock. Jag har varit vaken max en och en halv timme från klockan elva till halv sju på morgonen. Inga skrick och gråtattacker, ingen spänd babykropp och ingen mamma som nästan spyr av trötthet. Dessutom har hon varit förstoppad sedan hon slutade med bröstmjölken. Magen har kommit igång igen.

Från och med nu ska jag våga lyssna på min magkänsla. Jag måste våga lita på att jag vet bäst. Det är ju ändå mitt barn det handlar om.

Tycker inte ni att man hör lite väl lite om amning som inte fungerar? Jag menar, varför ska det hyssjas om att det inte är så himla lätt att få till det? Man är väl inte mindre kvinna och mamma för att man inte kan amma?

I natt har jag inte sovit mer än kanske två timmar. På sin höjd. Jag fungerar inte utan sömn. Blir ledsen, yr och ser allt i svart. Men så har jag en liten att skärpa mig inför och det går bra. Eller iallafall ganska bra.

Om man bortser från allt som inte är viktigt mår jag bra.

Inget nytt under solen. Så är det. Sorgesamt.

Å andra sidan äger jag världen. Rik på babyhull, spyor och vaknätter. Så ser jag det och inget är finare än det.

Min dotter har tre syskon. Jonna och Lisen är elva och Hampus sexton. Under min graviditet har jag hört vuxna fråga barnen hur det känns att få ett halvsyskon. Som om min dotter och hennes syskon delade på något som inte var helt. Som om deras kärlek till varandra inte var riktigt på riktigt eftersom de inte har samma mamma. Det har gjort mig ledsen. Såklart att de stora syskonen har en annan relation eftersom de delar samma historia men måste människor skriva det på näsan?

Jag har två syskon, Andreas och Linn. De är mina riktiga syskon trots att ingen av oss tre har samma pappa. Biologiskt sett alltså, samma pappa har vi och han heter Conny. Conny har dessutom ett barn med en annan kvinna och Johan är också ett syskon i skaran. Även om vi inte växt upp ihop på heltid räknas han också trots att varken jag eller Andreas har biologiska band till honom. Så egentligen kan man säga att jag har tre syskon. Min kärlek till dem är hel och klar. Inget halvt med det.

När Edie blir äldre kommer det gå upp för henne att vår familj är kraftigt reducerad varannan vecka. Då är storasyskonen hos sin mamma. Jag kan tänka mig att det kommer bli en sorg i Edie. Hon kommer själv förstå att hon är lite utanför. Det lär hon räkna ut utan vuxnas hjälp att sortera blodsband.

I min familj finns fyra barn, två hundar och två vuxna. Alla lika mycket värda och alla lika älskade oavsett vem som är släkt med vem.

Förresten är Edie den enda som är släkt med oss alla, hon kommer få trösta sig med det….