På första försöket!
Mitt allra, allra första blodprov taget av mig själv på en snäll och tålig sjuksyrra. Jag lyckades på första försöket. Venen i armvecket och jag samarbetade. Stetoskåpet är där av två anledningar: jag tränade på att ta blodtrycket på min låtsaspatient (1) och för inbillar mig själv att jag är läkare (2)
Sedan fick jag prova att ta ett blodprov i en ven som inte var lika lätt att hitta. Jag hittade den, körde nålen igenom och punkterade den med ett inte så snyggt blåmärke som följd. Failure.
Efter det skulle jag prova på handryggen. Jag var värdelös. Det är långt kvar till en läkarlegitimation, jag säger bara det.
Låååångt. Men jag vet vad jag vill. Jag har hittat hem.
Blodtryck och blodprov
Jag återkommer.....
Jag tror min väg utstakades idag.
Nu vet jag att det är läkare jag ska bli. Hur vet jag det, då?
Jag ville aldrig gå därifrån. En pusselbit föll på plats. Tack för det, SE!
Till Fatima
Mycket har hänt sedan du räddade mig från att få stryk av killarna i klassen. Jag höll ju aldrig käften och då fick man skylla sig själv. Du gick i sexan och var en av de tuffaste tjejerna på skolan. Ingen jävlades med mig efter du skövlat runt bland killarna. På ett sätt lärde du mig att killar inte är starkare än oss tjejer.
Jag är väldigt tacksam för det. Tack.
Till Er andra: Fatima är omskriven i min bok och jag fick ett meddelande här på bloggen av henne. Jag blev väldigt, väldigt glad för det.
...
Etik och livsfrågor
Kära Gud, Allah eller vad du nu heter
Jag skulle vilja veta om du finns. Miljoner människor tror på dig, skänker pengar till dig och dör i krig för din skull. Människor går emot sin sexuella läggning av rädsla för dig, mördar sina våldtagna döttrar av skam och skär av klitoris på unga kvinnor för att kontrollera deras sexualitet. Jag skulle vilja få ett livstecken från dig så jag vet att allt inte är gjort i onödan. Eller har de rätt och jag fel? Det skulle jag vilja veta i såfall. Då måste jag snabbt börja sona alla synder jag begått genom livet och faktiskt haft väldigt roligt under tiden.
Mina värsta synder:
* Jag har definitivt haft sex innan jag gifte mig.
* Jag har älskat, och älskat med kvinnor.
* Alkohol har jag brukat både måttligt och omåttligt i mina dagar.
* Jag har uppmanat till spel och dobbleri.
* Ibland har jag satt mig själv före min medmänniska, varit självisk och egoistisk.
* Förnekat att du finns eftersom jag tänkt att ingen gud kan finnas när världen ser ut som den gör.
* Varit avundsjuk och missundsam när jag sett knarkarbrudar kedjerökandes gått gatan fram fulla, påtända och höggravida.
Ja, eftersom jag fyller 35 i år så behöver jag veta om du finns så jag hinner ställa allt tillrätta igen. Det börjar bli ont om tid, även om jag kanske lever tills jag blir åttio:-)
Vilket fiasko!
Snart smäller det!
Min bok är nominerad till Årets bok på QX- galan den 2 februari. Snälla, offra fem spänn och rösta på mig. Det skulle vara så roligt att få det priset även om Mian Lodalen nog förtjänar det mer.
Rösta här!
Boken heter Mamma, mormor och jag. Här är min fina mormor. Hon blev bara 67 år.
Internet på hotellet
De som är inne i värmen- och de som är utanför
Över Stockholms stad drar kylan in och de hemlösa får promenera hela natten för att hålla värmen.
Under Stockholms stad lever samhällets utstötta i kloakerna. I KLOAKERNA. Underjordiska tunnlar som vardagsrum och råttor som underhållning.
I Stockholm bor det flera tusen människor med psykiska problem som vi övergett. De skämmer ut sig på tunnelbanan, skrämmer våra barn och självmedicinerar sig med alkohol och mediciner. Samhället kräver att de ska klara av sin medicinering på egen hand. Samhället, det är du och jag och de vi väljer att representera oss. Vår rösträtt skall vi använda oss av.
Ikväll ska jag dra tvillingtjejerna intill mig och lukta på deras rena hår och kanske föreslå en toppning. Jag ska servera en trerätters middag med tända ljus. Mitt hem är min borg och jag älskar de jag lever med. När middagen är slut ska jag slösurfa på Internet och flytta in i ett hus i fantasin.
Ibland så undrar jag varför jag klarade mig och andra ramlade utanför systemet. Jag har det så bra och är så tacksam för det.
Trevlig helg, vem du än är.
Imorgon är det helg och jag jobbar.
På söndag ska vi spela in Grannyran vilket innebär att mitt tåg går 06.21 på lördag morgon. Jag tänkte ta med mig kameran och dokumentera helgen så ni får se hur det ser ut bakom kulisserna. Vad tror ni om det?
ADHD
Lasse Anrell har skrivit en krönika som fick mig att bli riktigt förbannad. I en ton av förakt gör han sig lustig över Per Fosshaug, bandyspelaren, som för ett tag sen fick diagnosen ADHD. Anrell kallar Fosshaug för "virrpanna" och "det nyligen outade bokstavsbarnet". URSÄKTA?
Hur kan man skriva så överlägset och föraktfullt? Jag har arbetat med ADHD barn i fem år och deras liv är komplicerade av flera anledningar. Om man dessutom tänker sig att en vuxen man har levt ett halvt liv utan diagnos så ska man passa sig jävligt noga för att göra sig lustig.
Mina elever med ADHD var tioåringar som haft sin diagnos sedan de var ungefär fem. De gick på en särskola och hade många resurser för att ge dem en omgivning som tog hänsyn till deras handikapp. För det är vad ADHD är, ett handikapp. Jag tror inte att vi kommer att få läsa en krönika av Anrell som handlar om blinda eller totalförlamade. Eller fan vet, när jag tänker efter.
Hur som helst så var mina elevers största handikapp människors bemötande. ADHD syns inte utanpå. Om ett barn har svårt att koncentrera sig, svårt att sitta still och har svårt att lyssna så kan det finnas en anledning. Men det tänker omgivningen oftast inte på. Barnen blir istället klassade som problembarn, fast det i själva verket är omgivningen som har problem. Omgivningen kan inte hantera ett barn med ett särskilt behov om det inte syns. Vi dömer utan att tänka mer på det. Barnet får med sig en skitpissig självkänsla eftersom de märker att de är annorlunda och uppfattas som jobbiga och störiga. Plötsliga humörssvängningar och vredesutbrott utan impulskontroll gör att de hamnar i konflikter och slagsmål. Många av våra interner i fängelserna lider av ADHD. Obehandlad ADHD.
Så hur löste Fosshaug sin situation? Han skaffade sig en sport att slösa sin energi på. Han blev en legend och han blev bäst. Jag känner honom inte, men jag är säker på att det är skönt att få en förklaring till vissa saker som blivit fel i hans liv. För ibland brister det, det gör det för alla, men framförallt för personer med ADHD. Nu känner jag inte Fosshaug men jag har för mig att jag läst om att han hamnat i bråk någongång och även om man inte kan skýlla på en diagnos kan man ändå konstatera att det kan ha med brist om impulskontroll att göra.
Det jag vill ha sagt är att Lasse Anrell borde skämmas ögon ur sig. Man får inte skriva så om en människa. En människa som varit modig nog att låta sig undersökas till en diagnos. Fosshaug förtjänar all respekt.
Grå. Grå. Svart.
Jag blir så låg när det är vinter. Ingen snö som lyser upp, bara regn och rusk. Misär.
Jag drömmer om sandstränder, fruktdrinkar och Anders intill sovandes på en solstol i skuggan. Nattliga regn med öppet balkongfönster. Brända axlar och kylbalsam på kinderna. God mat dekorerade med vackra blommor.
Jag längtar Thailand. Jag vill dit. Nu.
Äntligen skolstart!
Fredells suger
Jävla as!
*morr*
Underbara, lediga dag!
Imorgon jobbar jag och på måndag börjar skolan igen. Sedan är det fullt upp ända tills veckan efter midsommar då sommarkurserna tar slut. Så idag är min sista lediga dag på lääänge. Även om mina lördagar kommer att vara lediga så måste ändå skolarbeten skrivas och det måste pluggas inför prov. Men jag klagar inte, jag gillar det.
Har ni tänkt på hur mycket energi man lägger på att oroa sig för vad andra tycker? Kanske skulle man bli sur om man visste hur lite folk bryr sig egentligen. Idag tänker jag signalera oberoende. Kanske klä mig i rosa, fast jag hatar färgen.
Maggan Graaf var grym i Let´s Dance igår. Bra jobbat!
Arbetarklass
* Man kommer i tid.
* Man är hel och ren.
* Man röstar rött.
* Man är medlem i facket inte bara a- kassan. Solidaritet.
Jag minns när jag och mormor gjorde oss fina på första maj och gick i förstamajtåget. Mormors bror Östen var fanbärare i facket, det var stort. Internationalen lärde jag mig som femåring, jag sjöng högst av alla tanter och farbröder.
Jag är uppväxt i ett miljonprojektområde i norra Uddevalla. Min mamma har uppfostrat mig. Själv. Mormor fanns med alldeles intill men ingen pappa hjälpte till med städning, läxläsning och pengar. Min mormor uppfostrade min mamma utan hjälp från någon man. Girlpower.
Missbruk av alkohol och narkotika tillhörde männen. Det var så det var. En sup här och en holk där. Det var fest. Ofta. Sedan blev det vardag. Beroendet svepte bort relationer och löften. Slag ersatte argument. Min mamma fick stå pall för mer än hårda ord. Hon gav sig aldrig och tog sig vidare.
Mamma träffade en man som blev min pappa. Världens bästa mamma fick världens bästa man. Jag fick eget rum. Ungefär 6 kvadrat. Rosa väggar och Betty Boop lakan. Fick välja matta själv. Grå med rosa blixtar. Conny gav mig hans gamla skivspelare. Total lycka.
Vi flyttade till hus. Det byggdes åt oss, alldeles nytt. Vi åt middagar och pratade med varandra. Var nära. Mamma skrattade mycket. Linn föddes när jag var femton. Som en krona på verket.
Nu läser jag och satsar på att bli psykolog eller läkare. Klassresa. Rent ekonomiskt är den redan gjord. Jag bor fint i en stor bostadsrätt och har sommarhus. Men det spelar ingen roll för jag är arbetarklass i själen. Vi äger en särsklid stolthet, vi som inte fick allt gratis från början. Våra föräldrar och förfäder har slitit så de fått blodsmak i munnen men det har inte synts i deras plånböcker. Inte alls.
Mina barn kommer få lära sig mormors och mammas värderingar. De ska veta vad pengar är värda och inte ta för givet att de ska få allt gratis. Utomlandssemestrar är ingen självklarhet. Märkeskläder ingen rättighet. Solidaritet med de svaga och förakt mot de som inte gör rätt för sig. Det ska de få lära sig. Det är en bra uppfostran, det.
Dumma räknare
Grammisgalan
Genomsnittsvikten bland kvinnorna låg nog på 49 kilo och jag undrar om hela stockholms hårblekningsmedelsarsenal gått åt inför festen. Alla såg likadana ut, tokspacklade och pinnsmala. Coola poser och för höga skratt, alla tjejer uppträdde likadant. Pinsamt.
Jag är glad att Esbjörn Svenssons trio vann Jazz- grammisen. Deras år har varit tufft och de fick stående ovationer. Man ska veta att trion var barndomskamrater och de hade precis börjat slå i USA och övriga världen. Tragiskt.
När jag summerar gårdagen inser jag med all tydlighet att musiklivet inte är mitt längre. Mitt liv känns för viktigt för att spela innetjej. Jag är tacksam för åren jag hade men är nöjd att det är över. Min dröm att vinna schlagern uppfylldes och det är få förunnat att få uppleva det. Men nu räcker det.
Tack!
Nu är det snart skolstart igen och jag längtar verkligen tillbaka. På måndag är det jag som traskar till skolan och biter tag i två nya ämnen. Nu är det precis ett år sedan jag började plugga på Åsö vuxengymnasium. Så nervös jag var! Min första lektion var Svenska A och det hatade jag när jag gick i skolan. När jag började på gymnasiet fick jag en svenskalärare som jag avskydde. Hon gillade inte mig heller. Hon förklarade efter en uppsats att jag inte kunde förvänta mig mer än en trea i slutbetyg, alltså tre år framåt. Hon förklarade beklagande att jag inte hade svenska språket i mig och inte skulle räkna med mer. Hur kan man säga så till en femtonåring? Det sitter ju kvar i hela ens liv. Nåväl, tillbaka till Åsö.
Tio minuter innnan lektionen började hittade jag salen och utanflr stod en massa människor, mina blivande klasskamrater. När de fick syn på mig trodde de att någon vunnit pengar eller att jag skulle göra ett reportage om någon. Så dumt av mig! Jag hade varit så inställd på att bli elev men var helt oförberedd på att någon kände igen mig. Jag kände mig helt naken och ville springa hem igen. Jag ringde en kompis, Malin, som fick lugna mig och peppa mig att ta mig in på lektionen.
Så satte den igång och den första känslan av tråkighet kom över mig. Som det var förr. Plötsligt började jag gäspa och tänka på annat. Där bestämde jag mig och sa till mig själv: Kim, du är vuxen nu. Du har visst svenska språket i dig, du håller ju på att skriva en bok för fan. Du har ett förlag som vill ge ut den och folk kommer vilja läsa den. Nu får du skärpa dig och intressera dig för ämnet och det läraren går igenom på tavlan.
En vecka senare skulle vi lämna in en uppsats. När vi fick tillbaka den så skakade mina ben. Jag hade verkligen ansträngt mig. Med hela kroppen förberedd på besvikelse läste jag mitt betyg. MVG+. Den känslan var obeskrivbar. Jag gick igenom hela kursen utan sämre betyg på mina arbeten än MVG. Min lärare var stenhård och jag lärde mig massor.
Om du vill plugga som vuxen och känner att du inte riktigt vågar eller orkar så GE DET EN CHANS: Det är roligt att studera i vuxen ålder. Du är mycket duktigare än vad du tror. Kan jag så kan du. Så många kvinnor i vuxen ålder jag mött som har skitdåligt självförtroende till ingen nytta eftersom de upptäcker att de är smarta. I början på kursen satsar de på att bli godkända men allteftersom får de mod nog att höja sina ambitioner. Det är underbart att se.
Nu har jag snart läst in ett halvt slutbetyg. Alla kärnämnen är klara. Det enda ämne som spökar nu är Matte B. Det ska jag ta längre fram. På måndag börjar mina omvårdnadsämnen igen. Om ett och ett halvt år ska jag beställa mig en studentmössa och köpa mig en tårta. För då är jag klar och hela världen ligger vidöppen vid mina fötter.
Hallå?
Vi då?
Jag var i Pressbyrån förut och noterade att tidningsställen är fulla med litteratur som riktar sig mot gravida och föräldrar. Tidningen Mama presenterar månad efter månad framgångsrika supermorsor, de arbetar, skurar, fejar och tar hand om barnen. Media är inte ensamma om att diskriminera.
Vi som är bonusföräldrar, vad finns det för oss? Vi syns inte även om vi nattar, tvättar, skurar, tröstar, lagar och lappar, lagar mat, läser läxor, tjatar och allt annat som hör ett familjeliv till. Varför räknas inte vi? Ingen bjuder in oss på utvecklingssamtal eller föräldramöten. Vi delar vårt liv och älskar våra bonusbarn så mycket som vi bara orkar.
Mitt liv förändrades totalt när jag fick tre barn med i familjepaket. Istället för drinkar och sena nätter blev det fredagsmys framför tvn och i glasen var det ett stilla glas rödvin eller cola. Jag älskar familjelivet men är så trött på att inte finnas till när det väl gäller.
Utan barn stannar Sverige, utan bonusföräldrar också.
Äntligen hemma!
Gott nytt!
