Mina, dina och andras barn
Nu är natten som svartast. Klockan är över två och temperaturen är närmre tio minus här ute i Tyresö. Anders tittar på Super Bowl, Lisen och Jonna sover och Eddie är precis nymatad. I vårt hus råder tillfälligt lugn och jag suger i mig varje sekund av tid för mig själv. Jag vet att jag borde sova men det är så skönt att få dricka lite te och slösurfa. Det är en kamp att få till något inlägg överhuvudtaget, dagarna bara rinner iväg.
När folk fick reda på att jag var gravid så sa de att kärleken till ett biologiskt barn var speciell. Att nu skulle jag få känna på de stora känslorna. På sätt och vis hade de rätt. På sätt och vis hade de fel. Jag står alldeles häpen och förundrad över att ha kunnat göra en människa överhuvudtaget och den känslan är hur stor som helst. I det ögonblicket jag hörde Edies första skrik fick jag svindel av livets storhet, det var en väldigt speciell känsla. När Edie gråter och jag är den enda som kan trösta slår det mig att jag är den som känner henne bäst av alla. Den egokicken är svår att slå.
Å andra sidan har Jonna somnat på min arm idag. Hon är elva år och på väg att bli en stor tjej med huvudet fullt av funderingar som måste vädras och vändas på. Hon låter mig få ta del av hennes fantastiska värld och kärleken till henne är inte mindre än till Edie. Den är bara annorlunda. Jag var inte med när mina bonusbarn föddes och jag bar dem inte i min kropp. Hampus var elva och tjejerna sex när jag träffade dem för första gången. Under åren har en stark, ren och helt självklar kärlek växt fram som inte känns mindre. De behöver mig inte på samma sätt som Edie behöver mig, så är det ju. De har en mamma och en pappa som var med från början. Det kan jag vara avundsjuk på ibland. Fast inte lika mycket som innan jag fick Edie.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, att min kärlek är lika stor till alla fyra barn. Den är bara på olika sätt. Blod är inte tjockare än vatten. Inte i mitt fall. Kanske blir ni provocerade och hävdar att jag hycklar. Jag gör faktiskt inte det. Jag trodde själv att det skulle vara större skillnad på mina känslor än vad det faktiskt är.
Jag är glad att mina fyra barn, eget och andras, har exakt lika högt värde i mina ögon. Så är det bara.
Vet precis hur du menar. Jag älskar också mina tre bonusbarn oerhört mycket. Lika mycket som mina två biologiska. Bara på olika sätt. Jag brukar jämföra det med hur mycket man älskar sina föräldrar och sina syskon. Inte mer. Inte mindre. Bara olika. Hjärtat är så stort om man bara släpper in kärleken. Den finns i alla dess former. Det svåra är bara att räcka till på lika villkor. Alla våra ungar har så olika behov.
jag tror det ligger mycket i du skriver, har en kompis som är sambo med som hade barn sen tidigare och nu har de också ett gemensamt barn. hon har alltid sagt att jag är inte hans mamma men jag är en ändå en del av hans liv, han bor hos dem varannan vecka och hon behandlar han som vilket annat barn, han ska följa regler och hon hjälper han med läxor osv. deras relation är jätte bra och alltid varit det sedan hon kom i deras liv,han kallar henne vid hennes namn eftersom han redan har en mamma. alla hittar inte bra lösningar när man träffar en ny men det har dom.så nog finns det olika slags kärlek som är lika starka även om det inte är ens eget barn.
jag har tänkt på det många ggr när vi har samtalat om längtan efter barn, då när ni kämpade och min kkamp var över.....flera ggr tänkte jag på hur du skulle känna - hur stor likhet eller skilllnader det skulle vara...flera ggr tänkte jag på alla "strider" du haft med de barnen som fanns i din o anders familj. Att du inte vet hur mycket mamma du är för dom - både att de låter dig vara det och att anders låter dig vara det. Och att du hela tiden VELAT vara och varit en bra vuxen, som har mycket kärlek till trion.Det har du varit, hela tiden!!!! Vad härligt att du ser det så nu!!!! De känner det, du ger dem såååå mycket och det är inte alls stor skillnad, en biologisk skillnad bara....
kramar från en åskådare och deltagare////E
Kärleken är STOR! Och kommer i olika format.
Dina "barn" har det bra som har dig och din kärlek. Det kunde lika bra varit så att du inte alls brytt dig. Det är ju så i många familjer. Att den "nya" inte vill ha med de andra barnen att göra. Det är för mig ett stort ?. Hur man bara utesluter barn för att de inte är ens egna? Jag förstår det inte. Min sambo säger att jag bryr mig mer om våra barns kompisar än våra egna. Alltså när de är hos oss. Men jag tror att det är mitt sätt att få dem att känna sig välkomna. Och visa att vi tycker om att de kommer till oss. Någon som fattar?? :)
Happy måndag!
Hej Kim.
Jag blir inte alls provocerad, enbart rörd.:)
Litet avundsjuk (men inte missunsam)också.
Vilken fin familj du verkar ha.
Många att älska. :)
Kram från Tina.
De älskar säkert dig också.....mysigt för er alla att ha varandra.....och så lilla Edie....toppenfint
Hej Kim,
Snubblade in på di blogg för första gången idag, och det kommer garanterat inte bli den sista!
Läsvärd!
Kram Camilla
kärlek är ingen som har en mall för ..glöm inte det
Kärlek när den är som bäst.
