Kim Kärnfalk

Marocko ligger på andra sidan Gibraltarsundet och tillhör Afrika. En smal remsa med vatten skiljer Spanien och Europa från Marocko och Afrika. Grannländer med en oändligt avstånd mellan sig vad det gäller synen på barn, kvinnor och mänskliga rättigheter. Jag lovade ta med kameran och det gjorde jag. Inte många kort kommer visas upp här. När jag som turist stod med kameran i hand kändes det snaskigt och obekvämt att ta kort på de barn som arbetade på marknaden. Som om jag kränkte dem en extra onödig gång. De var fullt medvetna om att vi var där för att fotografera brottet mot mänskliga rättigheter. Många blev arga när de såg våra kameror. Marocko är muslimskt och de är emot avbildningar. Det anses som om man ger iväg en del av sin själ när man låter sig fotograferas.

I Marrakesh började lördagen med ett studiebesök på ett center som arbetade mot barnarbete. I en timme fick vi ta del av deras arbete som UNICEF sponsrade. Klockan var åtta (!) på morgonen när vi satt i skolbänkarna och fick bilden klar för oss. Många barn fick aldrig en chans att gå till skolan överhuvudtaget.



Här är vi utanför en pytteliten skinnverkstad där man garvar skinn. Upp i högra hörnet ser man en pojke i trettonårsåldern arbeta. Mannen i den beiga jackan arbetade för UNICEF och mannen i mustasch är vår pålästa guide som berättar att barnen ofta börjar vid sex års ålder och har kvar samma arbete hela livet.



Den här mannen var vuxen och han hade arbetat med skinnfärgning hela sitt liv. Han har handskar på sig men inga skyddskläder eller munskydd. Många dör innan de nått femtio års ålder, av lungsjukdomar eller cancer.

Det stank av urin och avföring i gränderna. Kameler och åsnor bidrog till en lukt som var svår att vänja sig vid, kan jag säga. Värre än Thailands avloppssystem.

Vidare in i de smala gränderna satt det många små barn och snidade på trä, bearbetade skinn eller bankade på plåt.

Denna kille är den enda som bad om att bli fotograferad...



Han ville givetvis ha pengar efteråt, ett smart sätt att göra sig en hacka... Kolla noggrant in sakerna bakom. Är det något ni känner igen från svenska affärer? Köp det inte om ni inte vet att det är tillverkat av någon vuxen.

Vårt nästa studiebesök gick till SOS barnbyar utanför Marrakesh.
Om UNICEF arbetar med att förändra på lång sikt är SOS Barnbyar mer inriktad på att hjälpa individer direkt. De har 473 barnbyar över hela världen. De är uppbyggda på familjestrukturen. En mamma anställs för att leva med barnen.



Här är det klassrum, skulle uppskatta att det fanns kanske tio- femton stycken.


Vår guide står i bibioteket med räknetavla över en hel vägg.



Kolla in mattetalen för årskurs ett!!

Tydligen blir dessa barn så välutbildade att byborna runt omkring betalar för att ha sina barn i SOS barnbyars skolor.



Jag vill inte visa barnen eftersom de inte kan välja själva. Istället sparar jag deras leenden, kramar och stora varma ögon närmast hjärtat. Barn i världen svälter, utnyttjas till arbete och sex eller växer upp utan sina föräldrar. Mycket har hänt men mycket måste göras. Jag jobbar för Postkodlotteriet och med egna ögon har jag sett att vår organisation tillsammans med sina prenumeranter och förmånstagare faktiskt gör skillnad i världen. Jag är så himla glad och stolt för det.

Jag är helt slut efter en arbetshelg i Marocko. Om någon trodde att det var semester hade ni fel. Nu ska jag lägga mig men återkommer imorgon.

Godnatt!

...har jag tagit mig hem efter att ha cyklat till och från skolan.

Jag känner mig redan ett par kilo lättare.

Min kropp lär väl skrika av träningsvärk imorgon.

Det finns vissa människor som alltid finns kvar. Det finns personer som sätter sig som ett varmt moln i magen. Att ha någon man kan lita på, någon som alltid tar ens parti och som man vet älskar en är en stor gåva. År efter år. Misstag efter misstag.

Jag har någon som jag skulle kunna döda för.
Hon har andats mina tårar, jag kan läsa mellan hennes rader.
Vi håller hårt på varandra.
Vi har på äldre dagar blivit kloka nog att avbryta diskussioner där vi vet att vi inte kan enas. Där sakerna har mindre betydelse än vår vänskap.
Hennes son är en del av mig.
Om jag hade massor av pengar skulle jag bjuda henne på en världsresa, bara hon och jag.
När jag kommer hem är det hennes soffa jag väljer, hennes man är lika välkomnande som hon är.

När jag fyllde femton flydde vi på en moped ifrån polisen.
När jag fyllde arton stod hon i hallen med en korg fylld med utköpt öl och annan alkohol som fick min mamma att baxna.
När jag fyllde nitton bodde vi grannar i ett sunkområde i Uddevalla.
När jag fyllde tjugofem bodde vi grannar i Hamburgsund.
När jag kom med i Friends fick jag mina fiskar varma för att jag tappade fotfästet.
När jag fyllde trettio kom hon på min fest trots alla egotrippade saker jag gjort.
När jag gifte mig var hon på plats.

Alla mina födelsedagar har hon sjungit för mig i telefon trots att både hon och jag vet att hon sjunger som en kråka.

Säg hej till min bästa vän. Det här är Tessan.

Jag hoppas att ni har en så fin vän som jag har. Det unnar jag er.


Tessan och jag på en god väns bröllop.
(Tack saragidlof.blogg.se för bilden.)

Jag undrar när en vän slutar vara en vän. Om man inte hör av sig annat än när man behöver något från mig, aldrig ringer för att fråga hur jag mår eller bara pratar om sig själv när man ses, är man en vän då?

Kanske är man bara någon jag kände en gång. Någon som föll ner i martyrskap och bitterhet som vuxen. Någon som är avundsjuk på min livssituation och som inte unnar mig det.


Känslan är stark men jag hoppas att jag har fel.

Jag undrar.



Om hon hörde.



På riktigt hörde.



Det förtroende hon fick i sitt knä.



Igår.

Ligger och kollar på Hitta hem, ett program som visar vanskötta djur och hur de får nya hem. Precis när de visar två vanskötta hundar råkar jag stöta till Smilla som ligger på tvären i sängen. Hon lyfter huvudet och stirrar först surt på mig och sedan åt sidan när jag försöker fjäska för henne. Jag talar om hur hundarna på dataskärmen har det.

Ingen respons och Smilla tycker att jag är en riktigt stygg matte.

Nu är det dags att uppdatera ungarnas rum. Lade ut en hel hög med möbler på nätet. Jag gillar återanvändningen, det någon inte vill ha köper jag och tvärtom. Klimatsmart, eller hur?

Idag har jag fått en present av min man. En för tidig present för jag fyller inte förrän i november. Vi ska hämta den på torsdag och jag är överlycklig. Det är inte ofta jag shoppar kläder, smink använder jag aldrig, möbler har vi så vi klarar oss och det känns så superlyxigt MED EN SPRILLANS NY CYKEL.

När vi kom in i affären var det enkelt att välja fär där stod den. En treväxlad tantcykel, fotbroms och ingen stång mellan benen som man kan slå sig fördärvad på. Nämnde jag den breda rumpvänliga sadeln? Extrautrustningen blev lampa, reflex, skitbra lås och en cykelkorg för skolböcker och annat krafs.

Jag är extremt sprallig idag, kan jag lova.

Visst är den fin?

Efter en spökpromenad i skogen är jag hemma igen. Inte en käft mötte jag. Varken i skogen eller på torget. Är det verkligen bara jag som inte är bakis idag?

Om bara en vecka eller två ska jag åka till Marakesch och Casablanca. Vi ska ner med postkodlottetiet för att arbeta men det ska bli kul att se Marocko även om vi kommer att ha fullt upp. En sak ska bli både spännande och läskig: vi ska besöka SOS barnbyar. Jag ska fotografera så mycket jag kan och visa er sen.

Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Anders och dricka te och kolla på ett eller två avsnitt av The Wire, säsong 5.

Häpp!

Tack för att ni gillade mitt samtal i Efter tio. Det var väldigt personligt och jag är glad för att ni tycker att jag klarade av att hantera det privata på ett bra sätt. Nu tar jag påsklov från bloggen.

Glad påsk!

Annika Östberg är hemma igen. Ett helt land tar emot dig med öppna armar.

Varmt välkommen hem!!!

Måndag och en veckas påsklov innebär:

måndag: storstädning, storhandla

tisdag: möte med postkodlotteriet

onsdag: specialarbete om Rågsved och Gamla Enskede

torsdag: själavård och Singö

fredag, lördag, söndag: arbeta på Singö....

Glammigt värre:-)

Markattan: Min dag var perfekt men nakendagen kom av sig. Jag skrotade runt och var väl inte alldeles bar under dagen. Det räckte med att det var tyst eftersom ingen bilade.
 
Nu ska jag leta upp papper från tjejernas dataköp eftersom båda datorernas trådlösa uppkoppling slutat fungera. Siba får sig ett uppdrag i eftermiddag, den saken är säker. *snörper på munnen*

Nu har vi haft stambyte sedan september förra året. Det innebär att främmande människor går ut och in ur lägenheten hursomhelst.

Idag är det lördag- arbetarna är lediga.

Jag ska gå runt naken hela dagen. Varför?

För att jag kan.

December - 06

Idag har jag träffat Nina och hennes killar Jocke och Axel.
Vi satt i varsin soffa, drack te och bara umgicks. Som om det var nyligen vi sågs.

Jag älskar Nina. Hon och jag har en historia, en vänskap och ett liv tillsammans. Och var för sig. Det känns bra.

Nu ska jag åka in till stan för att köpa strumpbyxor.

Sedan är det lektion i kursen Social omsorg.

Sedan måste jag fort som fan hem och byta om till kvällens miljötillställning i Stadshuset.

Bill Clinton, Tony Blair och Reinfeldt kommer att vara där.

Mitt liv är som en bergochdalbana. Jag gillar det. Oftast.