Längtan
Jag längtar.
Jättemycket.
Tänk att det är så lååååångt kvar.
Sätter in en fin bild på min brorsson Axel som jag kan titta på så länge. Visst är han så fin att man nästan dör?

Förberedande förlossningskurs
Hursomhelst så var det spännande att sitta där bland alla andra gravida förväntansfulla par och stirra på när barnmorskan vred ner en tygbebis genom ett bäcken. Det var min barnmorska förresten och henne älskar jag. När jag såg mig omkring så kändes det ofattbart att jag var med i denna exklusiva samling människor. Vilket sekund som helst så kunde dörren öppnas och någon skulle med hög röst tala om att jag inte hörde dit. Men det gjorde jag. Anders också. Vi fick sitta kvar. Vissa saker som Christina sa satte sig lite hårdare än andra:
"Om du funderar på om det är läge att åka in till förlossningen men inte är riktigt säker kan du vänta ett tag till. När det är riktigt läge märker du det."
"Ni kan inte ens föreställa er hur ont det gör att föda barn. Det kanske är taskigt att säga. Men det kanske är taskigt att inte säga det också."
"Var inte rädda för att stanna hemma lite extra. Många är rädda för att föda i hallen. Gör ni det har ni tur för då har ni en lätt förlossning. Tänk då på att hålla bebisen varm, ring efter en ambulans och ta den till förlossningen istället."
"Ni män som sitter bredvid. Håll med! Håll med när din kvinna sprider irrationella kommentarer omkring sig. Hon behöver skälla för att orka med. Håll med så hjälper ni henne fram till målet."
Den sista kommentaren borde gälla jämt, tycker jag.
Vad säger ni som fött barn? Verkar det ligga något i det hon säger?
35 på söndag
Tar tidig kväll
Jag signar ut och går en tidig kväll till mötes. Godnatt alla och envar.
Lillebror och lille Axel

Älska Blocket!
Jag gillar känslan av att återanvända saker som andra inte längre behöver. Miljövänligt och det sparar på naturen, det är toppen!
När jag var ute på nätet förut hittade jag detta:
Ett bebisstartkit för bara 300 spänn! Jag slog till direkt. Nu ligger kläderna utspridda över köksbordet. Anders kommer tro att jag fått shoppingnoja, hihi! Det är finurligt att köpa begagnade barnkläder eftersom de redan är tvättade mjuka.
Min bebis

Jag har närt ett sjöodjur vid min barm! Gärna för mig.
Gääääsp!
Tråkig söndag.
Ont i ligamenten.
Trött på att sova dåligt.
.....
Igår ringde det på dörren och utanför stod min chef med ett kuvert i handen. Inget guldkuvert, dock:-) Jag fick en "bra-jobbat- present", ett presentkort på Melanders delikatesser på 500 kronor. Är inte det en underbar arbetsgivare, så säg?
Nästa söndag fyller jag 35 år. Då ska jag och Anders bränna presentkortet på skaldjursplatå. Det blir grejer det.
Äntligen helg
Lisen och Jonna är på sina rum vilket är taktiskt för husfriden eftersom de inte ätit middag ännu. Elvaåringar på väg att bli förpubertala, fast det vet de inte om. Älskade ungar, vilken tur jag har som har tre så fina bonusbarn! Även om vi spyr på varandra ibland.
I magen sparkar bebisen. Fötterna ser ut så här:

Nu kom Hampus ner och la sig på soffan. Släpper allt när tonåringen öppnar upp. Så vi hörs!
Moster ger present
Idag boar jag. Det bakas muffins ( vad hände?).
Jag tvättar lillfisens kläder för att sedan vika in det i en garderob. Det börjar bli verkligt nu.
Moster Linn köpte den finaste av pyjamasar.
Idag har jag varit gravid i 200 dagar. 80 dagar to go...
Familjekväll
Ikväll är det Bonde söker fru. Det är lagom ansträngande att titta på när graviditetströttheten slår in.
Jag önskar er en trevlig kväll. Själv ska jag först kolla på tv och sedan läsa vidare i boken om förlossningar. Det är spännande och läskig läsning.

Har ni sett en sån gullig unge?
Tisdag och depp
Var det någon som såg Sverigedemokraternas partiledare i SVT:s morgonsoffa imorse? Kolla in på svt.se annars. Mannen är full av lögner och jag är glad att han gör bort sig. Måtte de dala i popularitet nu. Idioter.
Jag är så sur idag så jag måste skriva mig en tacksamlista för att peppa mig själv.
Jag är tacksam för att:
Min mage växer som den ska och att bebisen sparkar tillräckligt ofta för att hålla mig lugn.
Helgens besök hos min lillebror Andreas var så fantastisk. Melvin, 2, och Axel, 1 månad, är de finaste brorsbarn man kan ha. Jag har sån tur.
Anders lyckas följa mig i mina humörssvängningar, nojjor och andra fixidéer som jag har. Ibland ser han vad jag behöver innan jag förstår det själv.
Jonna, 11, och jag hade ett tjejsnack på hennes rum igår över ett glas saft. Hon berättade om sitt liv och hur hon tänkte och kände just nu. Jag är extremt stolt över att hon låter mig få ta del av hennes liv och hennes fantastiska sätt att se på livet.
Förlossningsrädslan lyser med sin frånvaro. Än så länge.
Vi får vara friska.
Så. Nu känns det bättre, faktiskt.
Nedsparkad inifrån:-)
Jag hittade en cool bild på nätet så det är inte min mage men KOLLA FOTEN!

Häftigt!!
Nu är jag i Gällevare och idag är det Grannyra. Vi ska dela ut 71 miljoner. Jag vet att ett par människor kommer bli miljonärer idag. Men inte jag, tyvärr:-)
Vacker himmel
Ibland pratade jag och mormor om döden. Hon tittade på mig med sina ljusblå ögon, drog ett bloss på cigaretten och förklarade att hon skulle dö före mig men att jag inte skulle vara ledsen. Hon skulle komma tillbaka som en duva, sa hon. När jag tänker efter pratade vi ofta om döden. När hon sedan blev sjuk blev döden ett ämne vi undvek.
När jag gjorde min första insemination på Sophiahemmet hade jag mormors amulett innanför tröjan, som en turamulett. Jag tänkte att jag med hennes kraft skulle bli gravid direkt. Det fungerade inte. När jag skulle göra graviditetstestet i köket sprang jag upp på övervåningen och hämtade amuletten. På vägen ner öppnade den sig och kortet på mormor ramlade ut. Då tänkte jag att det inte hade fungerat. Det hade det inte gjort heller. Jag blev arg på mig själv för att jag tillåtit mig tro på vidskeplighet.
Den 11 april gjorde vi den sista inseminationen. Påskafton. Sophiahemmet var nedstängt och vi fick gå in bakdörren eftersom de hade låg bemanning pga helgen. När vi kom ut därifrån grät jag. Det gjorde ont, både fysiskt och psykiskt. Det var sista, nu var det IVF som gällde. En kamp förlorad, en ny att gå. Krafterna var slut. Anders strök mig över kinden och höll om mig. Vi stod så en stund på parkeringen och luften var så tung att andas.
Vi åkte till Marocko med Postkodlotteriet. Den 24 april drog vi. Hotellet var ingen större hit. På min balkong som vette mot en sopig bakgård hade en fågel byggt sig ett näste i ett hörn. Natten till lördagen kunde jag knappt sova för fågeln förde ett sådant extremt oväsen. Jag var mer än irriterad när jag travade ner till frukosten. Det var lördag och den förhatliga mensens dag. Den 38:e i ordningen som jag inte ville ha. Magen gjorde ont och jag hade en hormonrusch som vanligt vid denna tiden. Jag hade satt en binda i trosorna eftersom jag visste att blodet såklart skulle komma innan dagen var slut. Jag mådde lite illa men det var det flera som gjorde. Det var maten från gårdagen.
Vi arbetade till midnatt och jag stöp i säng. Tänkte att mensen blivit försenad för att jag var sjuk. Fågeln skrek och jävlades på balkongen. Jag bestämde mig för att be om att de skulle städa bort fagelnästet. På morgonen fläckte jag irriterat upp balkongdörren. Titta vad som låg där.

En duva! Och under duvan låg ett ägg. När jag berättade detta för min kollega Sofia Rågenklint frågade hon mig: Sa inte din mormor något om en duva?
Vi tittade på varanda. Herregud, var det verkligen så? Alla försök vi gjort, alla månader vi hoppats, all tid åt att sörja, var den verkligen över?
Jag vet inte vad ni säger, men jag tror iallafall att mormor hade ett finger med i spelet. Min fina mormor.
Funderingar i soffan...
Idag sparkar den lill* massor och jag älskar varje sekund av att vara gravid. Tänk att det bor en liten bebis inuti min kropp! Jag hoppas så att den kommer vara frisk och tjocka till sig ordentligt innan den kommer ut. På samma gång kan jag inte vänta en sekund längre på att få se in i mitt barns ögon. Jag känner mig beredd, på hugget och på tå för att ta emot mitt barn och ibland känns det som att det är så lååångt kvar. Men det finns väl en anledning till att det just ska ta nio månader. Det är bara att vänta...
Imorgon ska vi på 3D- ultraljud. Det ska bli så spännande!
Försiktigt kliver jag in.
Jag bloggar här igen. Den stora världen var inget för mig.
Mina tankar gör sig bättre i liten skala.
Hemma.
Det känns skönt.
Finns det någon här?
Kanske inte.
Men jag finns.
Här.