Kim Kärnfalk

Just idag längtar jag extra mycket. Natten har varit tuff men underbar. Igår var jag och Anders ute och åt middag med en god vän så bebisen sov hela kvällen. Vanligtvis brukar det vara fullt hålligång från tio och framåt men icke igår. Så vad händer? Jo, i natt vaknade jag av ett fasligt studsande i magen:-) Lill*n hade full show. Det fick mig att tänka på när barnet är ute. Då har jag något på utsidan magen som skall tröstas, vaggas och pussas på.

Jag längtar.

Jättemycket.

Tänk att det är så lååååångt kvar.

Sätter in en fin bild på min brorsson Axel som jag kan titta på så länge. Visst är han så fin att man nästan dör?

Igår var jag och Anders på kurs. Mvc hade hyrt sjukhusets restaurang för att samla ihop en massa blivande mammor och pappor. Mammor och mammor då?, kanske ni tänker. Eller pappor och pappor? Nej, detta var alldeles för heterosexuellt för homopar. Vi var femton par innehållande en mamma och en pappa. Inget normbrytande här, inte. Eftersom alla väntade sitt första barn var vi en riktigt homogen grupp. Jag förstår att det finns de som väljer speciella mottagningar. Jag hade gjort det om jag var gravid ensam eller med min fru.

Hursomhelst så var det spännande att sitta där bland alla andra gravida förväntansfulla par och stirra på när barnmorskan vred ner en tygbebis genom ett bäcken. Det var min barnmorska förresten och henne älskar jag. När jag såg mig omkring så kändes det ofattbart att jag var med i denna exklusiva samling människor. Vilket sekund som helst så kunde dörren öppnas och någon skulle med hög röst tala om att jag inte hörde dit. Men det gjorde jag. Anders också. Vi fick sitta kvar. Vissa saker som Christina sa satte sig lite hårdare än andra:

"Om du funderar på om det är läge att åka in till förlossningen men inte är riktigt säker kan du vänta ett tag till. När det är riktigt läge märker du det."

"Ni kan inte ens föreställa er hur ont det gör att föda barn. Det kanske är taskigt att säga. Men det kanske är taskigt att inte säga det också."

"Var inte rädda för att stanna hemma lite extra. Många är rädda för att föda i hallen. Gör ni det har ni tur för då har ni en lätt förlossning. Tänk då på att hålla bebisen varm, ring efter en ambulans och ta den till förlossningen istället."

"Ni män som sitter bredvid. Håll med! Håll med när din kvinna sprider irrationella kommentarer omkring sig. Hon behöver skälla för att orka med. Håll med så hjälper ni henne fram till målet."

Den sista kommentaren borde gälla jämt, tycker jag.

Vad säger ni som fött barn? Verkar det ligga något i det hon säger?

DN är en av Sveriges största morgontidningar. Kortet är mer än ett år gammalt. Artikel här!

Nu har jag och Anders varit och hyrt två filmer. Barnen är hos sin mamma och hundarna sover redan som två stockar efter en ansträngande kvällspromenad. Jag brukar inte bli så godissugen men idag har jag handlat hur mycket godis som helst eftersom jag inte visste vad jag var sugen på. Känner jag mig själv rätt äter jag två bitar och mår illa sedan. Socker är en illamåendetrigger men ibland är det faktiskt värt det.

Jag signar ut och går en tidig kväll till mötes. Godnatt alla och envar.

Säg hej till min fina lillebror och hans yngsta son.

Igår kväll ställde sig magen i alla fyra hörn. Samtidigt. Det var helt sjukt hur många former en mage kan ta sig på extremt kort tid. Lill*n i magen tränade alla sina muskler samtidigt och det gick vilt till, kan jag säga. När jag skulle sova fick Anders lägga sin stora hand på min mage för bebisen brukar alltid lugna ner sig då. Men icke, det var precis som om h*n sa att Pappa, kolla vad jag kan, visst är jag duktig? Till slut somnade jag iallafall. I morse kom Anders in med Lisen på ryggen för att säga godmorgon. Vad händer? Knappt har jag slagit upp ögonen förrän det var klippt igen:-) Magen drog igång och just nu är vi uppe i en halvtimmes cirkuskonster. Min kropp är inte min längre. Jag har länge varit nyfiken på hur mitt lilla underverk ser ut. Nu vet jag:



Jag har närt ett sjöodjur vid min barm! Gärna för mig.

Här ligger jag i soffan och väntar på att det ska bli januari. Potatisgratängen är i ugnen och köttet drar i marinaden. Hampus sitter en våning upp på sitt rum och pratar engelska och svenska om vartannat. Via Skype håller han kontakt med ungdomar i andra delar av världen och de enas kring ett spel som heter World of Warcraft. Jag fattar inte riktigt vad det går ut på. Jag vet bara att han är sexton år och håller sig hemma på helgerna och höjde sitt betyg i engelska pga spelet. Allt som oftast gibbar han, dvs att hans kompisar kommer över med sina datorer och spelar hela natten. Vi vet var våra barn är och det gillar jag.

Lisen och Jonna är på sina rum vilket är taktiskt för husfriden eftersom de inte ätit middag ännu. Elvaåringar på väg att bli förpubertala, fast det vet de inte om. Älskade ungar, vilken tur jag har som har tre så fina bonusbarn! Även om vi spyr på varandra ibland.

I magen sparkar bebisen. Fötterna ser ut så här:



Nu kom Hampus ner och la sig på soffan. Släpper allt när tonåringen öppnar upp. Så vi hörs!

Idag har jag bakat chokladcookies. Min bakhistoria är kort och kantad av misslyckande. Min man däremot är ett bakproffs vilket gör att jag inte vill baka för det blir aldrig lika bra som hans bakverk iallafall. Men idag slog jag till och kakorna på plåten både såg bra ut och var supergoda. När Jonna och Lisen kom hem tog jag fram plåten för att visa mina underverk. Vad händer? Kakorna flyger av, slår i klinkersgolvet och går i tusen bitar. Skit, säger jag bara. Det är inte meningen att jag ska tro att jag är något.

Ikväll är det Bonde söker fru. Det är lagom ansträngande att titta på när graviditetströttheten slår in.

Jag önskar er en trevlig kväll. Själv ska jag först kolla på tv och sedan läsa vidare i boken om förlossningar. Det är spännande och läskig läsning.




Har ni sett en sån gullig unge?

Idag känns allting skit. I natt har jag sovit så illa och det har gjort ont i höfterna. Känner mig som en elefant. Säg nu inte att jag ska sluta gny, "du har ju önskat dig det här", får jag höra rätt som det är. Jag vet att jag så hemskt gärna ville, och vill det här, men ibland är det jobbigt även för mig. Även om jag vunnit den högsta vinsten. Jag är tacksam och gnällig samtidigt.

Var det någon som såg Sverigedemokraternas partiledare i SVT:s morgonsoffa imorse? Kolla in på svt.se annars. Mannen är full av lögner och jag är glad att han gör bort sig. Måtte de dala i popularitet nu. Idioter.

Jag är så sur idag så jag måste skriva mig en tacksamlista för att peppa mig själv.

Jag är tacksam för att:

Min mage växer som den ska och att bebisen sparkar tillräckligt ofta för att hålla mig lugn.

Helgens besök hos min lillebror Andreas var så fantastisk. Melvin, 2, och Axel, 1 månad, är de finaste brorsbarn man kan ha. Jag har sån tur.

Anders lyckas följa mig i mina humörssvängningar, nojjor och andra fixidéer som jag har. Ibland ser han vad jag behöver innan jag förstår det själv.

Jonna, 11, och jag hade ett tjejsnack på hennes rum igår över ett glas saft. Hon berättade om sitt liv och hur hon tänkte och kände just nu. Jag är extremt stolt över att hon låter mig få ta del av hennes liv och hennes fantastiska sätt att se på livet.

Förlossningsrädslan lyser med sin frånvaro. Än så länge.

Vi får vara friska.


Så. Nu känns det bättre, faktiskt.

Jag undrar om jag har en kickboxare i magen.

Jag hittade en cool bild på nätet så det är inte min mage men KOLLA FOTEN!


Häftigt!!

Nu är jag i Gällevare och idag är det Grannyra. Vi ska dela ut 71 miljoner. Jag vet att ett par människor kommer bli miljonärer idag. Men inte jag, tyvärr:-)

Jag ska berätta för er om min mormor. Ni har säkert förstått hur viktig hon har varit för mig. Den 23 juli 2000, kl fyra minuter över halv två på natten dog min mormor och en del av mig. Mitt liv har inte varit sig likt sedan dess. Kommer inte bli som innan heller. Men det har ju gått nio år, släpp taget, tänker ni kanske. Jag vill inte det. Inte än. Jag är inte redo, har inte sörjt klart. Som liten var jag väldigt otrygg och rädd för saker. Mörkrädd, klaostrofobisk och nagelbitare ner till köttet. Rädd för arga vuxna, fulla vuxna och att gå vilse och inte hitta hem. Hos mormor låg alltid osthyveln i andra kökslådan. Vi drack kaffe på bestämda tider, jag satt på en kudde vid köksbordet, ett år gammal och drack kaffe på bit. Jag var trygg där. Rutiner, kanske för rigida egentligen, lät dagarna passera utan överraskningar. Min mormor luktade rök och gammalt kaffe blandat med parfym och nytorkat nagellack. Jag vet att mormor var väldigt stolt över mig men hon hade nog önskat att jag delat hennes intresse för kläder och mode. Fast hon sa aldrig något. 

Ibland pratade jag och mormor om döden. Hon tittade på mig med sina ljusblå ögon, drog ett bloss på cigaretten och förklarade att hon skulle dö före mig men att jag inte skulle vara ledsen. Hon skulle komma tillbaka som en duva, sa hon. När jag tänker efter pratade vi ofta om döden. När hon sedan blev sjuk blev döden ett ämne vi undvek.
 
När jag gjorde min första insemination på Sophiahemmet hade jag mormors amulett innanför tröjan, som en turamulett. Jag tänkte att jag med hennes kraft skulle bli gravid direkt. Det fungerade inte. När jag skulle göra graviditetstestet i köket sprang jag upp på övervåningen och hämtade amuletten. På vägen ner öppnade den sig och kortet på mormor ramlade ut. Då tänkte jag att det inte hade fungerat. Det hade det inte gjort heller. Jag blev arg på mig själv för att jag tillåtit mig tro på vidskeplighet.

Den 11 april gjorde vi den sista inseminationen. Påskafton. Sophiahemmet var nedstängt och vi fick gå in bakdörren eftersom de hade låg bemanning pga helgen. När vi kom ut därifrån grät jag. Det gjorde ont, både fysiskt och psykiskt. Det var sista, nu var det IVF som gällde. En kamp förlorad, en ny att gå. Krafterna var slut. Anders strök mig över kinden och höll om mig. Vi stod så en stund på parkeringen och luften var så tung att andas.

Vi åkte till Marocko med Postkodlotteriet. Den 24 april drog vi. Hotellet var ingen större hit. På min balkong som vette mot en sopig bakgård hade en fågel byggt sig ett näste i ett hörn. Natten till lördagen kunde jag knappt sova för fågeln förde ett sådant extremt oväsen. Jag var mer än irriterad när jag travade ner till frukosten. Det var lördag och den förhatliga mensens dag. Den 38:e i ordningen som jag inte ville ha. Magen gjorde ont och jag hade en hormonrusch som vanligt vid denna tiden. Jag hade satt en binda i trosorna eftersom jag visste att blodet såklart skulle komma innan dagen var slut. Jag mådde lite illa men det var det flera som gjorde. Det var maten från gårdagen.

Vi arbetade till midnatt och jag stöp i säng. Tänkte att mensen blivit försenad för att jag var sjuk. Fågeln skrek och jävlades på balkongen. Jag bestämde mig för att be om att de skulle städa bort fagelnästet. På morgonen fläckte jag irriterat upp balkongdörren. Titta vad som låg där.



En duva! Och under duvan låg ett ägg. När jag berättade detta för min kollega Sofia Rågenklint frågade hon mig: Sa inte din mormor något om en duva?
Vi tittade på varanda. Herregud, var det verkligen så? Alla försök vi gjort, alla månader vi hoppats, all tid åt att sörja, var den verkligen över?

Jag vet inte vad ni säger, men jag tror iallafall att mormor hade ett finger med i spelet. Min fina mormor.

På fredag kommer min bästa vän till Stockholm. Det var tänkt att vi skulle gå på Fleetwood Mac på lördagen men det sprack. Jag åker någonstans i Sverige för att dela ut en massa miljoner med Rickard, Daniel, Maggan och resten av Postkodloteriet. Grannyran. Så jag missar konserten och det grämer mig. Men arbetet går alltid först och eftersom det är världens roligaste jobb ska jag inte klaga. Mamma, Conny och två nära vänner till familjen kommer också med upp och alla kommer hem till oss för att äta middag på fredagskvällen. Jag hoppas verkligen att jag orkar hålla mig vaken. Som tur är så är vi två gravidkossor, Tessan ska ha barn två månader efter mig. Man kan ju alltid hoppas på att hon viker sig först så jag inte framstår som en dålig värdinna:-)

Idag sparkar den lill* massor och jag älskar varje sekund av att vara gravid. Tänk att det bor en liten bebis inuti min kropp! Jag hoppas så att den kommer vara frisk och tjocka till sig ordentligt innan den kommer ut. På samma gång kan jag inte vänta en sekund längre på att få se in i mitt barns ögon. Jag känner mig beredd, på hugget och på tå för att ta emot mitt barn och ibland känns det som att det är så lååångt kvar. Men det finns väl en anledning till att det just ska ta nio månader. Det är bara att vänta...

Imorgon ska vi på 3D- ultraljud. Det ska bli så spännande!