Kim Kärnfalk

Hej LCHF!

Fågelkvitter.
Sovande bebis i vagn utomhus.
Flåsande hundar efter en varm promenad.
Uteplats.
African sunset i temuggen.
Barnskratt från tomten intill.
Skugga när solen är för het.
Kärlek.
Självförverkligande.
Uppskattning.


Vilken bra dag jag har haft och klockan är inte ens fem ännu.

Förra sommaren tillbringade jag i detta huset. Jag hasade mig mellan toaletten, köket och altanen. Jag grät, spydde, spydde och grät.


Idag kom vi till Singö, min dotter och jag. Det kändes stort.








Edie sover lite middag.

Hej och hå, idag började min morgon klockan sex. Edie hade ingen lust att sova vidare så det var bara att gå upp. Nu sover hon och här sitter jag. Ibland genomströmmas jag av en sådan lycka så att jag blir gråtfärdig. Det kommer i de mest vardagliga situationer, som idag till exempel. Jag och Edie åt frukost och så kom Bryan Adams "Heaven" på radion. Jag slängde en blick på bordet. Där stod AD- droppar, magdroppar, té, minifom, två mackor, en tallrik gröt, mango- och katrinplommonpuré, tre dinglisar i form av kossor, en napp och gårdagens tidning. Vardag i en småbarnsfamilj och jag är Edies mamma. Jag började sjunga med i refrängen och Edie söker upp min blick och ger ifrån sig ett glädjeskrik. Vackra, vackra unge.

Idag har tjejerna fotbollsmatch med flickor födda 97, de är ett år äldre än Jonna och Lisen. De är hos sin mamma men det spelar ingen roll, vi åker med på matchen ändå. Jag är helt ointresserad av sport förutom deras matcher, herregud så spännande det är. Speciellt nu när de är ett huvud mindre än alla andra, det finns ju en risk att de inte över lever en tackling:-)

 Mitt i min lycka finns ett svart moln som skaver och skaver. Det sitter en familj i Svenljunga som lever i en mardröm. Jag önskar så att hon kommer hem hel och välbehållen.

Man gör ett kardinalfel som mamma.
Man lägger bebisen på en madrass framför tvn.
Man sätter på Lotta på Bråkmakargatan.
Man får en jollrande bebis som har roligt i fyrtiofem minuter.
Man gnor så svetten lackar och vips har man ett dammat, dammsugit och skurat hus.

Man gör helt enkelt fel men ÅH SÅ SKÖNT ATT FÅ RENT OCH FINT.

Idag åkte jag till SÖS för att lämna tillbaka en amningspump. Jag var inte beredd på alla känslor som skulle ta hela min kropp i besittning. Vilken resa!

När jag svängde in på parkeringen kände jag verkligen att jag gillar SÖS. Jag log när jag vände upp blicken mot tredje våningen där avdelning 73 ligger. Där tillbringade jag mina första trevande dygn som mamma och personalen där var fantastiska.

Bredvid ingången till förlossningsavdelningarna ligger specialmödravården. Dit kom jag i ilfart efter ett ultraljud som visade att Edie var mer än 25% mindre än hon skulle vara. Jag fick inte tag på Anders och när jag satt i taxin på väg in trodde jag att jag skulle tvingas genomgå ett akut kejsarsnitt och att när Edie tog sina första andetag var varken Anders eller jag närvarande. Så blev det inte, som tur var, men jag fick gå på täta kontroller fram tills dess att det var dags att ta ut henne. Jag stannade till utanför mödravården och sände en tacksam tanke till Eva som mätte Edie i magen och tröstade en blivande mamma med att hennes dotter vägde under ett kilo när hon föddes och var bäst i klassen.

När jag klev in på avdelningen var det som att komma tillbaka till de första omtumlande dygnen. Smärtan. Rädslan för att göra fel. Brösten som vägrade samarbeta. Storheten i att en ny människa kommit till världen. Den hisnande känslan av ett livslångt ansvar. Förälskelsen och tårarna av tacksamhet och vördnad.

Ingen av mina barnmorskor var där. Nägon ny tjej tog emot pumpen i slentrian. Såklart, det är deras jobb och deras vardag. Min fina upplevelse var en dag på jobbet för dem. De är proffs. Så öppnas en dörr och en alldeles yttepyttig liten människa bärs ut i korridoren av en trött mamma. En liten fot sticker ut under filten. Så liten och sårbar. Jag får svälja lite, minns hur Edie såg ut. Som en liten fågelunge på dryga 2600 gram när hon var som minst. Lillan. Nu har hon börjat att äta fast mat. Hon älskar mangopuré men avskyr päron.

När jag gick ut genom dörrarna tänkte jag för mig själv att här hamnar jag gärna igen. Och igen och igen.



Edie alldeles ny



Edie fyra och en halv månad.

Jag tog en annorlunda väg idag och hamnade vid en sjö.



Här kommer Ziggy trippandes efter att ha hamnat på efterkälken eftersom han var tvungen att nosa på precis allt.



Jag och Edie slog oss ner på en brygga. Hela min kropp skrek av kärlek när hon avfyrade det här leendet:



Efter en stund ville hon ha mat och beställde ett bord vid vattnet som hon såklart fick.



Sedan drog vi till Centrum för att käka lunch med Snygg- Alexander, hans mamma, Jannice och Simon. Den sistnämnda vaknade precis när vi skulle åka hem. Han var en månad yngre än Edie och vägde sju kilo. Nu får Edie skärpa sig! På fredag ska vi till BVC och ta reda på hur mycket hon har gått upp. Spännande!

Nu ska jag krypa ner i sängen och bara chilla.

Förresten, jag och Anders ska ha bebismiddag på fredag. Många bebisar och deras föräldrar runt en köttgryta och lite vin. Det ska jag dokumentera och redovisa för er vid tillfälle.

En sak till, min frisör Malin var hemma och färgade mitt hår igår. Hur jävla snygg är inte Malin och hur sjukt cool är inte hennes dotter Lexie?



Nu: godnatt jättemycket för imorgon vankas babysim:-)

- en bebis som skriker av glädje för att man vaknar.

Idag skulle jag varit på mammababy- gympa. Sedan skulle jag ätit lunch med en ny bekantskap och det såg jag verkligen fram emot. När jag vaknade i morse var jag superförkyld. Det var bara att skicka ett sms. Som tur var kunde min lunchdate inte heller fika för de var förkylda de också. Men dagen blev bra ändå.



Edie försöker nå sin napp. Lönlöst.



Jag släpar mig ut på en promenad i solskenet. I Trollbäckens centrum köper jag med mig sushi och äter den i Fornuddsparken på vägen hem. Hundarna leker så mycket att de till slut kraschar nedanför mina fötter. I viken glittrar vattnet, ankorna kvackar i dammen, Edie sover, solen skiner och jag får tio minuters välbehövlig andningspaus. Ett ögonblick av knivskarp lycka och tillfredställelse. Så börjar det röra på sig under filten och gissa vem som ligger där?



Jo, en supernöjd Edie. Vi vandrar hemåt, en euforisk mamma och en glad bebis med två trötta hundar i släptåg.
Hemma provar Edie sin nya solhatt.


Nja, inte riktigt i min smak, tycks Edie tänka.

På med älsklingmössan och lek ute på altanen. Hörde jag hundsäng? Eh, nä, det tror jag inte att det är....



Pläden är dock Edies.... Sedan kom Anders och njöt av solen en stund.



Ziggy är i antågande...



Ziggy älskar Edie.



Edie sitter still och låter sig hyllas som den drottning hon är.

Imorgon ska jag till Willys för att handla, jag ska hämta en barnstol, lämna tillbaka en bröstpump och leta upp lite mammakläder som en kompis ska låna. På kvällen ska två kompisar till tjejerna sova över så kvällen blir till att passa upp och hålla sig på övervåningen:-)

Nu sover Edie och Anders och eftersom jag har sovit mellan sju och halv tio i kväll lär det dröja innan jag somnar. Nu ska jag läsa Carin Gerhardssons nya roman "Vyssan lull". Godnatt!

...i centrala Stockholm. Helt otroligt! Att jag sedan betalade 40 kronor för att stå där i två timmar är en helt annan sak. Men det var det värt eftersom jag lyckades:


1- Hitta en parkering
2- Fickparkera ( i en lucka på ca tio meter, men ändå)



Inne i bilen hänger Edie med gamnacke. Hon tacklade av redan innan vi lämnat Tyresö så trevligt sällskap fick man vara utan. Men det fick vi senare för vi mötte upp Åsa och hennes Alexander vid vårt lokala konditori. Där får man inte ha barnvagnar inomhus på grund av platsbrist.  För det har någon som heter Stefan bestämt, fick vi höra. Ändå var det inget folk. Hur logiskt är det? Jag blir så jävla irriterad och lämnade ändå mesigt min vagn utanför. Det gjorde inte Åsa eftersom Alexander sov som en stock i sin vagn. Är det någonting man inte får en mamma till att göra är det:

1- lämna sitt sovande barn vind för våg utanför ett fik för att någon som heter Stefan verkar vara en surkart.
2- låta tillfället att få sitta på röven i lugn och ro passera förbi för att någon som heter Stefan bestämmer något som är uppåt väggarna.

Här sitter alltså Edie och Alexander på Svallings (ej så barnvänliga fik) i Trollbäcken och fikar som stora pojkar och flickor gör. Åh, ni tycker de är tidigt utvecklade som sitter så fint redan vid fyra månaders ålder. Äsch, det är väl inget speciellt med det?



Ni ser ju själva hur jävla tomt det var.



Här sitter Edie och tittar avundsjukt på den tursamme Alexander som har en mamma som tar med riktig mat när man går på lokal och inte bebisnappflaskan som Edies eländiga morsa tagit med till henne.

Bredvid Alexander ser man Åsas knä och bredvid Åsa står Alexanders vagn i all sin prakt. Där fick han så han teg, den där Stefan.

Det är tur att jag inte blev en mamma som klär mor och dotter matchande.

Hej på er alla!
Jag har varit ifrån bloggen ett tag, det var inte meningen. Det har varit fullt upp och plötsligt har det gått flera dagar. Imorgon blir det skärpning från min sida.

Nu ska jag störta i säng. Storkramen till alla!



Edie på gott humör. Här ligger hon i vagnen och snackar allt hon orkar.

Shit, vilken späckad dag. Idag har vi varit på babysim. Edie lät sig nådigt köras runt i vattnet, nöjdminen var på. I hela tjugo minuter stod hon ut men i duschen blev det ramaskri. Det var premiär på att bli schamponerad till Edies stora förtvivlan. Jag skrattade åt mig själv när jag såg min bodylotion. Vad tänkte jag på? Jag hann inte ens tvåla in kroppen så det blev till att åka hem full i klor. Bredvid mig satt en skrubbad och skinande ren Edie, sur som ättika och med fjunigt hår som stod rakt upp. Hur söt som helst. Väl hemma somnade hon som en stock- jag fick tid att duscha länge. Det är sånt man blir glad för nuförtiden. När hon vaknade drog vi in för att ha möte med Postkodlotteriet. Jag hann med att träffa två mammalediga vänner som satt och proffsfikade på Voltaires fik på Djurgården. Edie sov. Sedan promenerade vi till Torstenssonsgatan för att ha möte. Edie sov sig igenom det också. Efter att ha sovit i två timmar vaknade hon till när mötet var slut. Jag gav henne mat och hon somnade om.

Hela vägen hem sov Edie för att sedan sitta i bilstolen i hallen för att sova klart. Hon vaknade till liv vid halv sex lagom till att Anders skjutsade mig till gymmet. Om jag vetat hur trött Edie skulle bli av vattengymnastik hade jag dragit igång poolen på maxvärme redan i slutet av december:-)

Idag boxades jag, du milde tid vad ont jag kommer ha imorgon. När jag kom hem fick jag veta att Edie varit pigg som en lärka. En inte så superpositiv lärka. Men det ändrades sig snabbt när hon fick gröt. Hon skrattade högt.

Nu är det jag som signar ut, jag är så trött så jag nästan svimmar.  Godnatt!

En liten flicka som äter gröt för första gången. Knappt fyra månader och sittandes i en babysitter på köksbordet.

Så kom det. Skrattet. Hennes axlar hoppade och en bred salivsträng landade på tröjan under hakan.


Ljudet.

Som porlande vatten. Som ett glas vatten en varm sommardag.

Edie skrattade högt.

Hennes mamma grät.

Vackra, vackra barn.

Tänk att jag gjort en människa som kan skratta högt.

*lycka*

Vilken snäll hund jag har. Han bara ligger där och låter sig bli dragen i, sugen på och skriken åt.











Han bara låg och lät henne få göra vad hon ville. De var så söta. Å jo, oroa er inte, hon gjorde honom inte illa. Jag hade koll.

En modern prinsessa tar inte skit. Jag är stolt över att hon skiter i konventionerna.