På datalektionen
Nu måste jag sluta så jag inte får skäll.
Busfia! :)
Jag läste din bok igår kväll och den var helt undebar.Man blev berörd och det kom tårar.Ha de så bra och massor av kramar til dig.Ana
Busigt. Det är så kul att man tjugo år senare upplever samma känsla.. :D
Hej.
Jag brukar titta in här då och då men har inte riktigt fått klart för mig vad du läser för utbildning. Har väl inte varit med från början. Eller jag har inte det. Kan du uppdatera mig lite om det går för sig?
Ha en trevlig kväll!
Åsa
Hej Kim har inga kommentarer till din blogg utan vill bara tacka dig för ett jättebra föredrag på Riverside i torsdags. Det berörde mig mycke för jag har också vart ensam mamma. Mina barn är vuxna och alldeles utmärkt självgående idag, och jag är så stolt över dom trots att de hade en frånvarande far. Många kramar till dig och lycka till i fortsättningen. Märtha
Jag är lärare, och på vår skola skulle vi få information om ett nytt system, vilket gjorde att vi satt vid varsin dator i datasalen. Det fåniga var att vi inte kunde låta bli att skicka tokiga meddelanden och länkar till varandra, precis som eleverna gör, samtidigt som vi försökte se ut som om vi var våldsamt intresserade av det nya frånvarosystemet. I det ögonblicket hade vi full förståelse för våra ungar och deras ständiga sms:ande
