Inför helgen
Hennes lägenhet skulle se likadan ut som den gjorde när hon låste dörren på väg till sjukhuset. Tänk om hon vetat då att hon aldrig skulle komma hem igen? Att hennes hund Fia fick flytta till mormors syster Harriet och att mormors dröm att en gång till få komma hem för att äta frukost i sitt eget kök aldrig skulle besannas. Att jag skulle komma fyra minuter försent när hon dog. Fast jag hade lovat att hjälpa henne vidare.
Vi skulle bli lite på örat, jag och mormor. Vi skulle unna oss nu när det är helg. Hon skulle levt så hon fick träffa Anders. Mormor skulle truga i oss likör som smakade skit. Eller Pina Colada. Rödvin bjöd hon sällan på, jag har aldrig fått det hos mormor. Kedjerökandes skulle hon sitta i fåtöljen med fötterna på fotpallen. Som hon skulle skälla över den borgerliga regeringen! Hon skulle kalla Reinfeldt för ungjävel som inte ens var torr bakom öronen. Mormor hade ett inbyggt förakt för den blåa flanken. Tjuvar och banditer i kostym, skulle hon fräsa och få en rökhosteattack samtidigt som hon fluffade till sitt nylagda hår.
Hennes svala, rökosande händer skulle smeka mitt hår som de alltid gjort. Lite i förbifarten utan att hon ens var medveten om det. Jag skulle slå bort den och säga att jag är stor nu, till och med gift. Hon skulle ge mig en skarp blick och fråga om jag och Anders hade det bra sexuellt. " Det är viktigt att han tänker på dig också annars kan du lika gärna göra det själv", hade hon sagt. Sån var hon alltid. Lade sig i, frågade saker hon inte hade med att göra. Men det skulle inte göra någonting.
Jag skulle berätta för henne om mitt besök på Radiumhemmet. Hon skulle ställa en massa dumma frågor om cancer eftersom hon inte skulle veta någonting om cellgifter, dödsångest, illamående, strålning eller andnöd. Ingenting skulle hon veta om det. Ingenting.
Viss sorg ger aldrig med sig. Det vilar fortfarande ett svart moln i magen som inte försvinner.
Jag önskar att mormor var här. Det kommer jag alltid göra.
Typiskt......
Hurra, hurra, hurra!
Vinnaren av årets bok är: JAG!
Hela galan började med priset för årets bok. När jag hörde de nominerade titlarna kändes det overkligt att Mamma, mormor och jag ens nämndes. Och vinnare är.... evighetslång tystnad....... Mamma, mormor och jag! Jag skrek rakt ut, ofattbart, hjärnan var blank. Gick förbi Mian som kramade om mig och sa grattis, det blev jag jätteglad för. Hon är bra, Mian. Gick upp och höll ett tal jag inte minns.
Mormor, vi vann. Du och jag.
Jag är så himla glad för det.
Jag säger hej.
Bossen
Vinstutdelning i Huddinge
På första försöket!
Mitt allra, allra första blodprov taget av mig själv på en snäll och tålig sjuksyrra. Jag lyckades på första försöket. Venen i armvecket och jag samarbetade. Stetoskåpet är där av två anledningar: jag tränade på att ta blodtrycket på min låtsaspatient (1) och för inbillar mig själv att jag är läkare (2)
Sedan fick jag prova att ta ett blodprov i en ven som inte var lika lätt att hitta. Jag hittade den, körde nålen igenom och punkterade den med ett inte så snyggt blåmärke som följd. Failure.
Efter det skulle jag prova på handryggen. Jag var värdelös. Det är långt kvar till en läkarlegitimation, jag säger bara det.
Låååångt. Men jag vet vad jag vill. Jag har hittat hem.
Blodtryck och blodprov
Jag återkommer.....
Jag tror min väg utstakades idag.
Nu vet jag att det är läkare jag ska bli. Hur vet jag det, då?
Jag ville aldrig gå därifrån. En pusselbit föll på plats. Tack för det, SE!
Till Fatima
Mycket har hänt sedan du räddade mig från att få stryk av killarna i klassen. Jag höll ju aldrig käften och då fick man skylla sig själv. Du gick i sexan och var en av de tuffaste tjejerna på skolan. Ingen jävlades med mig efter du skövlat runt bland killarna. På ett sätt lärde du mig att killar inte är starkare än oss tjejer.
Jag är väldigt tacksam för det. Tack.
Till Er andra: Fatima är omskriven i min bok och jag fick ett meddelande här på bloggen av henne. Jag blev väldigt, väldigt glad för det.
...
Etik och livsfrågor
Kära Gud, Allah eller vad du nu heter
Jag skulle vilja veta om du finns. Miljoner människor tror på dig, skänker pengar till dig och dör i krig för din skull. Människor går emot sin sexuella läggning av rädsla för dig, mördar sina våldtagna döttrar av skam och skär av klitoris på unga kvinnor för att kontrollera deras sexualitet. Jag skulle vilja få ett livstecken från dig så jag vet att allt inte är gjort i onödan. Eller har de rätt och jag fel? Det skulle jag vilja veta i såfall. Då måste jag snabbt börja sona alla synder jag begått genom livet och faktiskt haft väldigt roligt under tiden.
Mina värsta synder:
* Jag har definitivt haft sex innan jag gifte mig.
* Jag har älskat, och älskat med kvinnor.
* Alkohol har jag brukat både måttligt och omåttligt i mina dagar.
* Jag har uppmanat till spel och dobbleri.
* Ibland har jag satt mig själv före min medmänniska, varit självisk och egoistisk.
* Förnekat att du finns eftersom jag tänkt att ingen gud kan finnas när världen ser ut som den gör.
* Varit avundsjuk och missundsam när jag sett knarkarbrudar kedjerökandes gått gatan fram fulla, påtända och höggravida.
Ja, eftersom jag fyller 35 i år så behöver jag veta om du finns så jag hinner ställa allt tillrätta igen. Det börjar bli ont om tid, även om jag kanske lever tills jag blir åttio:-)
Vilket fiasko!
Snart smäller det!
Min bok är nominerad till Årets bok på QX- galan den 2 februari. Snälla, offra fem spänn och rösta på mig. Det skulle vara så roligt att få det priset även om Mian Lodalen nog förtjänar det mer.
Rösta här!
Boken heter Mamma, mormor och jag. Här är min fina mormor. Hon blev bara 67 år.
Internet på hotellet
De som är inne i värmen- och de som är utanför
Över Stockholms stad drar kylan in och de hemlösa får promenera hela natten för att hålla värmen.
Under Stockholms stad lever samhällets utstötta i kloakerna. I KLOAKERNA. Underjordiska tunnlar som vardagsrum och råttor som underhållning.
I Stockholm bor det flera tusen människor med psykiska problem som vi övergett. De skämmer ut sig på tunnelbanan, skrämmer våra barn och självmedicinerar sig med alkohol och mediciner. Samhället kräver att de ska klara av sin medicinering på egen hand. Samhället, det är du och jag och de vi väljer att representera oss. Vår rösträtt skall vi använda oss av.
Ikväll ska jag dra tvillingtjejerna intill mig och lukta på deras rena hår och kanske föreslå en toppning. Jag ska servera en trerätters middag med tända ljus. Mitt hem är min borg och jag älskar de jag lever med. När middagen är slut ska jag slösurfa på Internet och flytta in i ett hus i fantasin.
Ibland så undrar jag varför jag klarade mig och andra ramlade utanför systemet. Jag har det så bra och är så tacksam för det.
Trevlig helg, vem du än är.
Imorgon är det helg och jag jobbar.
På söndag ska vi spela in Grannyran vilket innebär att mitt tåg går 06.21 på lördag morgon. Jag tänkte ta med mig kameran och dokumentera helgen så ni får se hur det ser ut bakom kulisserna. Vad tror ni om det?
ADHD
Lasse Anrell har skrivit en krönika som fick mig att bli riktigt förbannad. I en ton av förakt gör han sig lustig över Per Fosshaug, bandyspelaren, som för ett tag sen fick diagnosen ADHD. Anrell kallar Fosshaug för "virrpanna" och "det nyligen outade bokstavsbarnet". URSÄKTA?
Hur kan man skriva så överlägset och föraktfullt? Jag har arbetat med ADHD barn i fem år och deras liv är komplicerade av flera anledningar. Om man dessutom tänker sig att en vuxen man har levt ett halvt liv utan diagnos så ska man passa sig jävligt noga för att göra sig lustig.
Mina elever med ADHD var tioåringar som haft sin diagnos sedan de var ungefär fem. De gick på en särskola och hade många resurser för att ge dem en omgivning som tog hänsyn till deras handikapp. För det är vad ADHD är, ett handikapp. Jag tror inte att vi kommer att få läsa en krönika av Anrell som handlar om blinda eller totalförlamade. Eller fan vet, när jag tänker efter.
Hur som helst så var mina elevers största handikapp människors bemötande. ADHD syns inte utanpå. Om ett barn har svårt att koncentrera sig, svårt att sitta still och har svårt att lyssna så kan det finnas en anledning. Men det tänker omgivningen oftast inte på. Barnen blir istället klassade som problembarn, fast det i själva verket är omgivningen som har problem. Omgivningen kan inte hantera ett barn med ett särskilt behov om det inte syns. Vi dömer utan att tänka mer på det. Barnet får med sig en skitpissig självkänsla eftersom de märker att de är annorlunda och uppfattas som jobbiga och störiga. Plötsliga humörssvängningar och vredesutbrott utan impulskontroll gör att de hamnar i konflikter och slagsmål. Många av våra interner i fängelserna lider av ADHD. Obehandlad ADHD.
Så hur löste Fosshaug sin situation? Han skaffade sig en sport att slösa sin energi på. Han blev en legend och han blev bäst. Jag känner honom inte, men jag är säker på att det är skönt att få en förklaring till vissa saker som blivit fel i hans liv. För ibland brister det, det gör det för alla, men framförallt för personer med ADHD. Nu känner jag inte Fosshaug men jag har för mig att jag läst om att han hamnat i bråk någongång och även om man inte kan skýlla på en diagnos kan man ändå konstatera att det kan ha med brist om impulskontroll att göra.
Det jag vill ha sagt är att Lasse Anrell borde skämmas ögon ur sig. Man får inte skriva så om en människa. En människa som varit modig nog att låta sig undersökas till en diagnos. Fosshaug förtjänar all respekt.
Grå. Grå. Svart.
Jag blir så låg när det är vinter. Ingen snö som lyser upp, bara regn och rusk. Misär.
Jag drömmer om sandstränder, fruktdrinkar och Anders intill sovandes på en solstol i skuggan. Nattliga regn med öppet balkongfönster. Brända axlar och kylbalsam på kinderna. God mat dekorerade med vackra blommor.
Jag längtar Thailand. Jag vill dit. Nu.
