Kim Kärnfalk

Streamade ner Uppdrag granskning och kollade på programmet som sändes häromdagen. Det handlade om en fjortonårig flicka som blivit tvingad till oralsex på en skoltoalett. Han satt på hennes armar, sprutade henne i ansiktet, sa förlåt och gick därifrån. Han var sexton år. Hon var bara ett barn som blev våldtaget på en rast. Flickan gjorde en polisanmälan och fick hela byn emot sig. Man tog den stackars killen i försvar. Flickans ord var ingenting värt. Hon var ingenting värd. Pojken var ju så social och trevlig, inte kunde väl han göra något så hemskt? Han hade ju inga problem att få tjejer och hon ville säkert ha honom men blivit nobbad. Anmälan var således en hämnd. Så erkände han till slut och vad händer? Byn hävdar fortfarande att tjejen ljuger. Skolan vägrar ta parti, han fälls och skolan låter Linnea kallas fitta och hora och de ingriper inte. Vuxna människor som fegar ur och sviker en redan kränkt flicka. Samhället vill inte se, orkar inte ingripa utan låter hela byn döma henne. Så blir det rättegång. En fjortonårig flicka får vittna, sitta i en sal och tala om hur det kändes att få sperma i ansiktet, om kränkningen att inte bli trodd och priset hon fått betala för att hon anmälde honom. Han fälls och hela byn tar hans parti. Trots att han erkänt och trots att domstolen fällt honom. Kvar står Linnea, med skammen. Skulden. Hon får flytta femtio mil och honom är det synd om trots att han våldtar en kvinna till.

Jag skäms, vi ska alla skämmas. Inte ett enda barn ska bli våldtaget två gånger. Inte av en våldsman och inte av ett samhälle som underlåter sig att stå på offrets sida.

Fy fan säger jag bara.