Kim Kärnfalk

Jag har flera nätter i rad vaknat en miljon gånger för att gå på toaletten. Inget konstigt med det. Det konstiga har varit att Anders inte legat intill mig. Han har sovit i någon annan säng nu när barnen är hos sin mamma. Gulligt, har jag tänkt, han vill inte väcka mig när han ligger och läser. Jag har nämligen ett ofantligt mycket större sömnbehov än vad han har och inte bara en gång har han fått skäll för att hans lampa varit tänd när jag i en sekund slagit upp ögonen för att byta liggställning.

Idag fick jag reda på den egentliga orsaken. Jag snarkar. Jag snarkar så det dånar i väggarna. Mitt nya tricks är att jag kryper nära honom med munnen tio centimeter från hans öra och drar timmerstockar så han sätter sig rakt upp i sängen. Man kan jämföra mig med en rejäl karl som supit  tio dagar i sträck. Mysigt. Å så kvinnligt dessutom!

Jag tycker lite synd om honom, faktiskt. Men inte mer än att det är mest synd om mig. Man får lite ont i halsen av snarka.