Kim Kärnfalk

Sedan Edie kom ser jag nya mammor och pappor överallt. Mitt tränade öga slänger en blick på barnvagnen, utan insats bebis minst 6 månader, med insatsen kvar, nyföding alternativt över fyra månader. Någon håller i handtaget, strosar njutigt och sakta eller småspringer för att hinna hem och sova en kvart innan bebisen vaknar. En färgglad sjal slängd över suffletten för att stänga ute sol eller dämpa ljudet från bilarna som vräker sig förbi.

Som vi kämpar! Vi försöker anpassa oss till detta lilla knytte som med så självisk självklarhet håller våra hjärtan i sina små händer. Våra pulserande hjärtan som är så fyllda av kärlek och välvilja, vi som hellre vaggar och vyssjar sönder våra axlar och ryggar än låter våra fina små bebisar gråta av övergivenhet.

Alla vi mammor som burit våra barn inuti oss. Alla ni mammor som fått era barn burna till er. Alla vi mammor som minns första gången vi såg våra barn i ögonen oavsett hur de kom till oss. Alla vi som älskar tills vi utplånar oss själva. Alla pappor som är moderna nog att kräva ett jämlikt hem, som vabbar som en självklarhet. Ni pappor som pratar kvinnosyn med era pojkar. Ni mammor som uppfostrar pojkar till riktiga män, mjuka män.

Vi nya föräldrar, vi alla föräldrar som ser våra barn som en livslång kärlek, ett åtagande i kärlekens namn, en blodshedersuppdrag.

Till alla oss säger jag-

fy fan vad vi är bra!