Kim Kärnfalk

Nu är sportlovet snart slut och jag har varit allt annat än nyttig denna veckan. Familjen har fått gå först. Igår var vi på stan allihop, Hampus med. Han är inte helt nöjd med att behöva hänga en hel dag med oss andra. Jag minns själv hur det var när jag var tonåring. Familjen är tråkig och kompisarna allt. Så är det och så får det vara tills det går över. Det gör det väl förhoppningsvis. Eller?

Jag håller tummarna för att V och C:s första IVF- försök lyckas. Det vet vi på söndag. Fler regnbågsbarn åt världen!

Nu är det nästan klart: Victoria och Daniel ska gifta sig. Nu har kungen ett val: antingen ge honom prinstitel eller ge honom en mindre fin titel. Alla nordiska kungar som stått inför valet att ädla en kvinna av folket till prinsessa har gjort det.

Nu hoppas jag att kungen för en gångs skull gör rätt så man slipper skämmas över honom. Gör Daniel till prins. Nu.

Idag håller jag tummarna för att vimmelmamman ska få ett positivt besked.

...gör mig nedstämd.

Förresten, jag behöver lära mig att putsa fönster. Har du några tips?

Idag har jag tagit en långpromenad och lämnat en bok till någon jag tycker om och beundrar. Sedan upptäckte jag att området hon bodde på passade vår familj= ytterligare timmar framför Hemnet. Jag älskar att leta hus.

Nu ligger jag i soffan och slösurfar. På övervåningen ligger en bra bok och väntar på mig och bredvid mig på soffbordet står en skål med naturgodis.

Livet är gott, ta mig fan.

Jag är glad att George Scott åkte ur.

Homofobi ska inte löna sig. Tack Sverige!

Har ni kollat in historien om Louise? Gå in på svt.se och se hur bra välfärdssverige tar hand om våra värnlösa barn. Det värsta är att socialtjänstens chef i Vimmerby sitter kvar. Fruktansvärt!

Heder till Uppdrag Granskning som fortsätter lyfta på varje sten för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Idag fyller min mormor år. Om hon hade fått leva.


Grattis mormor på födelsedagen. Du är saknad och väldigt älskad även om du inte existerat i fysisk form på nio år. Ingen kan ta din plats. Ingen. Aldrig. Nånsin.

Sov gott.

äger hela skiten. Så fort hon kliver in blir filmen en av de bästa jag sett. Inte sedan Forrest Gump har jag suttit så betagen, fastnaglad och helt inne i filmen. Jag tänker inte avslöja någonting.

Gå och se filmen!

Idag ska jag se den. Imorgon får ni veta vad jag tycker.

Idag är jag ledig vilket innebär att jag bara ska:

träffa en fotograf för en korttagning
ha ett kreativt möte med en låtskrivare
skriva ett etikarbete.


men sedan....

ska jag köpa en laptop för att unna mig.

Jag önskar att min mormor fortfarande levde. Att jag hade packat min väska, hämtat Anders på jobbet och kört ner till Uddevalla ikväll. Mormor skulle vara mycket äldre än hon blev. Vi skulle fira att hon skulle fylla 76 år den nittonde februari. Hennes händer skulle vara mycket rynkigare, kanske skulle hon se mindre ut, som en vithårig tant fast ändå min mormor. Jag minns henne i motljuset på sjukhuset, dagen då hon fick beskedet. "Jag har lungcancer, Kim." Hon såg ut som en fågelunge där hon satt på bänken i korridoren. Min stora, starka mormor grät. Små tysta tårar rann i ögonvrårna och hennes klarblåa blick fastbränd i min. Hon blinkade inte ens. Hennes blick skulle varit likadan om jag träffat henne i helgen. Stolt och genomträngande. Min fina mormor skulle bjuda på kaffe även om Anders och jag inte dricker det längre. Dumheter, skulle hon sagt.

Hennes lägenhet skulle se likadan ut som den gjorde när hon låste dörren på väg till sjukhuset. Tänk om hon vetat då att hon aldrig skulle komma hem igen? Att hennes hund Fia fick flytta till mormors syster Harriet och att mormors dröm att en gång till få komma hem för att äta frukost i sitt eget kök aldrig skulle besannas. Att jag skulle komma fyra minuter försent när hon dog. Fast jag hade lovat att hjälpa henne vidare.

Vi skulle bli lite på örat, jag och mormor. Vi skulle unna oss nu när det är helg. Hon skulle levt så hon fick träffa Anders. Mormor skulle truga i oss likör som smakade skit. Eller Pina Colada. Rödvin bjöd hon sällan på, jag har aldrig fått det hos mormor. Kedjerökandes skulle hon sitta i fåtöljen med fötterna på fotpallen. Som hon skulle skälla över den borgerliga regeringen! Hon skulle kalla Reinfeldt för ungjävel som inte ens var torr bakom öronen. Mormor hade ett inbyggt förakt för den blåa flanken. Tjuvar och banditer i kostym, skulle hon fräsa och få en rökhosteattack samtidigt som hon fluffade till sitt nylagda hår.

Hennes svala, rökosande händer skulle smeka mitt hår som de alltid gjort. Lite i förbifarten utan att hon ens var medveten om det. Jag skulle slå bort den och säga att jag är stor nu, till och med gift. Hon skulle ge mig en skarp blick och fråga om jag och Anders hade det bra sexuellt. " Det är viktigt att han tänker på dig också annars kan du lika gärna göra det själv", hade hon sagt. Sån var hon alltid. Lade sig i, frågade saker hon inte hade med att göra. Men det skulle inte göra någonting.

Jag skulle berätta för henne om mitt besök på Radiumhemmet. Hon skulle ställa en massa dumma frågor om cancer eftersom hon inte skulle veta någonting om cellgifter, dödsångest, illamående, strålning eller andnöd. Ingenting skulle hon veta om det. Ingenting.

Viss sorg ger aldrig med sig. Det vilar fortfarande ett svart moln i magen som inte försvinner.

Jag önskar att mormor var här. Det kommer jag alltid göra.

...att kommentarsfunktionen inte funkar på förra inlägget.

Vinnaren av årets bok är:  JAG!

Hela galan började med priset för årets bok. När jag hörde de nominerade titlarna kändes det overkligt att Mamma, mormor och jag ens nämndes. Och vinnare är.... evighetslång tystnad....... Mamma, mormor och jag! Jag skrek rakt ut, ofattbart, hjärnan var blank. Gick förbi Mian som kramade om mig och sa grattis, det blev jag jätteglad för. Hon är bra, Mian. Gick upp och höll ett tal jag inte minns.

Mormor, vi vann. Du och jag.

Jag är så himla glad för det.

Hej!