Kim Kärnfalk

Som ni säkert vet är jag rapp i käften och tappar sällan förmågan att uttrycka mig. Men nu är det nya tider. Jag har inte kunnat skriva på nästan en vecka och det beror på att jag snart ska bli mamma.

Det blir ett uppehåll här ett par veckor. För min hjärna kan inte koncentrera sig på något annat än att det snart är dags.

Jag ska bli mamma och jag är så glad, orolig, uppfylld, livrädd, förväntansfull, nyfiken, överlycklig att jag nästan spricker.

Nu tar jag jul och nyår. Vi ses nästa år!

Är det någon mer än jag som blir ledsen när "Jag vill bli stjärna" visar upp mekaniska barn? Vad händer när de i sjuttonårsåldern inte är en lovande talang längre?

Usch och fy, säger jag bara.

Dessutom har jag träffat ett av dem och det barnet verkade inte vara helt hundra. Det brast på flera ställen, kan man säga.

Trevlig onsdag!

Jag har flera nätter i rad vaknat en miljon gånger för att gå på toaletten. Inget konstigt med det. Det konstiga har varit att Anders inte legat intill mig. Han har sovit i någon annan säng nu när barnen är hos sin mamma. Gulligt, har jag tänkt, han vill inte väcka mig när han ligger och läser. Jag har nämligen ett ofantligt mycket större sömnbehov än vad han har och inte bara en gång har han fått skäll för att hans lampa varit tänd när jag i en sekund slagit upp ögonen för att byta liggställning.

Idag fick jag reda på den egentliga orsaken. Jag snarkar. Jag snarkar så det dånar i väggarna. Mitt nya tricks är att jag kryper nära honom med munnen tio centimeter från hans öra och drar timmerstockar så han sätter sig rakt upp i sängen. Man kan jämföra mig med en rejäl karl som supit  tio dagar i sträck. Mysigt. Å så kvinnligt dessutom!

Jag tycker lite synd om honom, faktiskt. Men inte mer än att det är mest synd om mig. Man får lite ont i halsen av snarka.

Jag fick avslag på min havandeskapspenning. Man kan läsa "enligt din arbetsgivare innebär ditt arbete att du står och går mycket". Taget ur sitt sammanhang låter det ju skitlöjligt, såklart. Man måste ju beskriva sin arbetsdag och då beskrev de hur jag arbetar.
Anledningen att jag inte kan arbeta just nu är att jag inte kan flyga till och från de ställen jag delar ut pengar på. Jag får inte det för flygbolagen. Det har de inte ens vägt in eller tagit upp i avslaget. Är det här en instans som vi betalar skatt för? Jag har inte varit till belastning för F- kassan på tio år och tycker inte det är speciellt kul att vara det nu heller. Ingen annan människa, långtidssjukskriven eller anhörigvårdare eller vadsomhelst ska känna att man får stå med mössan i handen för att få ut det man har rätt till.

Mina tankar går till de som verkligen lever på ruinens brant. De som svårt cancersjuka tvingas söka arbete, de med psykiska problem som skall arbeta för att återrehabiliteras annars blir de av med ersättningen fast de är så sjuka att de inte sover på veckor. Vem för deras talan när breven kommer? Vem hjälper dem med överklagan när en snipig kärring i telefonluren läser lusen av en?

Jag står inte och faller med en månads ersättning från F-kassan. Men många gör det. För många är det skillnaden på en firad jul och jul man bara vill ska vara över för att kylen gapar tom och julklapparna lyser med sin frånvaro.
Jag tjänar bra med pengar och jag har inga problem med att betala en stor del av min inkomst till staten i form av skatt. Men då vill jag iallafall att pengarna skall komma fram till dem som har rätt till det. Fortsättning följer....

Nu har det slagit till! Sockerkakssmet. Sockerkaka. Mums! Jag vet precis vad jag vill baka men kan inte komma på vad kakan heter. Mormor gjorde alltid denna och jag är SÅ SUGEN att jag kommer hårdbevaka sidan tills dess att någon kan ge mig receptet eller iallafall namnet på kakan.

Den görs i långplåt och är en chokladsockerkaka. Man gör en glasyr med kakao, florsocker, smör och kaffe och slänger cocos över, delar i rutor och moffar i sig.

VAD HETER KAKAN??????

Jag blir tokig! Om jag så ska baka hela natten så MÅSTE jag få äta den innan jag somnar. Djävulen har tagit över min kropp. Hjälp mig nu!

Mina besökare har rakat i höjden. Vet ni vad det kan bero på?

Faktum är att jag sminkade mig idag. Frivilligt. För jag är alldeles för lik Elvis för att det ska vara roligt. Det är bara det håriga bröstet som fattas. Och midjebältet då, förstås.

Idag är vi bara tre i familjen, tjejerna har gått till sin mamma. Det blir fiskpinnar och kokt potatis. Väldigt basic. Jag hittade ett paket med frysta fiskpinnar längst in i frysen när vi flyttade över maten och är det något jag hatar så är det att slänga mat. Det kommer vara den sista gången det serveras färdiga fiskpinnar i detta hus. Det är ju så lätt att göra själv! Bara dela ett halvfryst paket med torskfilé i jämna bitar, panera och stek. Voilá! Fiskpinnar utan en miljard E- ämnen.

Ikväll ska jag packa upp kartonger. Eller åtminstone en. Det är tråkigt men nödvändigt. Kanske återkommer jag hit och okynnesbloggar bara för att komma undan...

Vi ses nog senare......