och inuti ekar det tomt....
Instämmer helt med dig. Att skaffa barn/ha barn är inget man kan ta för givet. Jag vet efter att ha förlorat ett. Hoppas det en dag kommer att lösa sig för er!
Trevlig blogg :)
Besök gärna min fotoblogg och lägg gärna till den som en av dina favoriter på bloggkoll.se så lägger jag till dig :)
Det finns så mycket idioter...
Jag hoppas att du inte måste vara ledsen så länge till. Puss på dig !
M
Folk är så jäkla klumpiga så...
själv har jag börjat säga :om jag får barn istället för när,då jag ju är den eviga singeln o det är svårt att göra barn själv...
nä,tycker inte att man frågar så som han/hon gjorde!
Håller både tummar o tår för er vännen..
=) A
jag hukar mig för världen, av stor stor ödmjukhet.
Och jag tycker som du, det vet du.
mycket love, tanke och värme, v
Har sträckläst din bok (inte ofta jag gör så). Blivit rörd till tårar och tycker det är starkt att kunna lämna ut dig på det sätt du gör. Har mist mina föräldrar men kämpar på. Vet hur det är att plugga hårt men det lönar sig. Du är duktig. Jag har lyssnat på dig i Friends och hoppas du fortsätter att jobba med musiken. Det vore en förlust annars
Hälsn
Ture
varma kramar från mulleskogen!!!! Tänker i miljarders!!!!!
Känner igen mig oerhört, folk e ofattbart osmidiga.
Ibland kan jag nästan bli illamående när jag hör hur klumpiga och okänsliga människor kan vara. Det är så otroligt taktlöst att rota i privata angelägenheter.
Det är verkligen inte så att man kan "skaffa" barn precis när man har lust, som en slags ägodel, utan det är så mycket som ska klaffa.
Hej,
Har funderat ett tag på det och kommit fram till att jag bara måste öppna truten igen.
Så här kommer ett litet inlägg som säkerligen bara kommer försvinna nere i historikträsket helt oläst.
MEN, jag håller inte alls med en del av vad ovandstående skriver.
Det är inte okänsligt eller klumpigt att fråga någon om de funderar på att "skaffa barn".
Möjligen att journalister som har detta som ett arbete bör fundera över vilka frågor man ställer offentliga personer, men vanligt folk? Givetvis också till en viss gräns, men inte i detta fallet.
Att "skaffa barn" är ju en av de vanligaste företeélser som finns. Såklart att man frågar den frågan när man ser folk hur lyckliga som helst och som slår sina påsar ihop etc.
Helt naturligt att fråga. Man vill ju att allt skall vara så normalt och fint så.
Varför skulle det vara okänsligt å klumpigt? HUR skall människor kunna veta att det är problem hemma?
Jag vill inte leva i ett samhälle där man måste gå runt hela tiden anta det värsta och fundera över om vanliga frågor kan reta upp någon eller såra någon.
Missförstå mig rätt. Sunt förnuft gäller givetvis. (Så vissa saker som tex. HAHA Betalade du för den där hårklippningen? Hör givetvis inte till mitt resonemang.)
Jag ber gärna om ursäkt om jag frågar någon om de tänker skaffa barn och de svarar att nej, vi har stora problem att få till det.
Klart jag ber om ursäkt då nu när jag vet hur det ligger till. Men att alltid anta att det är problem och därför inte våga fråga saker hur skulle det bli då?
Så vill man "hämnas" på någon som ställer sådana frågor så säg bara som det är så ordnar det sig. Då blir det alltid värst för den som frågar. Trust me.
Vill man inte berätta, men så gör inte det då, men skyll inte på personen som frågade för att ni mår dåligt av frågan. Hur kan de veta?
Ex.
- Hej hur mår din pappa idag då?
- Han e död.
- Jaha, blev det någe med frugan inatt då hehe!
- Nej jag är impotent.
- Behöver namn på närmast anhörig tack, ex förälder som borgenär.
- Mina föräldrar dog i en bilkrash i våras.
- Var du å handlade igår?
- Jag försökte, men Konsum brann ned och min mor försvann i lågorna.
- Inga funderingar på att utöka familjen.
- Jo, men vi har försökt i två år och det vill inte.
- Är du gravid?
- Nej
Så VAR drar man gränsen? Med ert resonemang så kan alla frågor vara potentiellt sårande. Alla är vi olika med olika hemska upplevelser i livet. HUR skall man någonsin kunna täcka upp för alla?
Tro inte att jag för den skull bagatelliserar det här med att få barn. Min fru och jag försökte konstant i två år innan det gick. Efter massa undersökningar, behandlingar, tester etc mm. Så jag vet hur det kan kännas att se alla andra ha det så jävla enkelt. Så varför inte vi?
Å jag vet hur trist det kan vara varje jävla månad att orka plocka upp proceduren igen. Man blir som en labbråtta och all romantik försvinner. Har även varit med om två missfall i v12. Att få hoppet krossat. Det är inget jag önskar någon annan. Men blir jag arg för att folk frågar när vi skall "skaffa barn"? Nej, för de vill bara på ett lite fumligt sätt bara väl och hur skall de veta om jag inte sagt något?
Det var bara det jag ville säga.
Hoppas det var förståeligt.
Tack.
/JT
