Kim Kärnfalk

Jag ska berätta för er om min mormor. Ni har säkert förstått hur viktig hon har varit för mig. Den 23 juli 2000, kl fyra minuter över halv två på natten dog min mormor och en del av mig. Mitt liv har inte varit sig likt sedan dess. Kommer inte bli som innan heller. Men det har ju gått nio år, släpp taget, tänker ni kanske. Jag vill inte det. Inte än. Jag är inte redo, har inte sörjt klart. Som liten var jag väldigt otrygg och rädd för saker. Mörkrädd, klaostrofobisk och nagelbitare ner till köttet. Rädd för arga vuxna, fulla vuxna och att gå vilse och inte hitta hem. Hos mormor låg alltid osthyveln i andra kökslådan. Vi drack kaffe på bestämda tider, jag satt på en kudde vid köksbordet, ett år gammal och drack kaffe på bit. Jag var trygg där. Rutiner, kanske för rigida egentligen, lät dagarna passera utan överraskningar. Min mormor luktade rök och gammalt kaffe blandat med parfym och nytorkat nagellack. Jag vet att mormor var väldigt stolt över mig men hon hade nog önskat att jag delat hennes intresse för kläder och mode. Fast hon sa aldrig något. 

Ibland pratade jag och mormor om döden. Hon tittade på mig med sina ljusblå ögon, drog ett bloss på cigaretten och förklarade att hon skulle dö före mig men att jag inte skulle vara ledsen. Hon skulle komma tillbaka som en duva, sa hon. När jag tänker efter pratade vi ofta om döden. När hon sedan blev sjuk blev döden ett ämne vi undvek.
 
När jag gjorde min första insemination på Sophiahemmet hade jag mormors amulett innanför tröjan, som en turamulett. Jag tänkte att jag med hennes kraft skulle bli gravid direkt. Det fungerade inte. När jag skulle göra graviditetstestet i köket sprang jag upp på övervåningen och hämtade amuletten. På vägen ner öppnade den sig och kortet på mormor ramlade ut. Då tänkte jag att det inte hade fungerat. Det hade det inte gjort heller. Jag blev arg på mig själv för att jag tillåtit mig tro på vidskeplighet.

Den 11 april gjorde vi den sista inseminationen. Påskafton. Sophiahemmet var nedstängt och vi fick gå in bakdörren eftersom de hade låg bemanning pga helgen. När vi kom ut därifrån grät jag. Det gjorde ont, både fysiskt och psykiskt. Det var sista, nu var det IVF som gällde. En kamp förlorad, en ny att gå. Krafterna var slut. Anders strök mig över kinden och höll om mig. Vi stod så en stund på parkeringen och luften var så tung att andas.

Vi åkte till Marocko med Postkodlotteriet. Den 24 april drog vi. Hotellet var ingen större hit. På min balkong som vette mot en sopig bakgård hade en fågel byggt sig ett näste i ett hörn. Natten till lördagen kunde jag knappt sova för fågeln förde ett sådant extremt oväsen. Jag var mer än irriterad när jag travade ner till frukosten. Det var lördag och den förhatliga mensens dag. Den 38:e i ordningen som jag inte ville ha. Magen gjorde ont och jag hade en hormonrusch som vanligt vid denna tiden. Jag hade satt en binda i trosorna eftersom jag visste att blodet såklart skulle komma innan dagen var slut. Jag mådde lite illa men det var det flera som gjorde. Det var maten från gårdagen.

Vi arbetade till midnatt och jag stöp i säng. Tänkte att mensen blivit försenad för att jag var sjuk. Fågeln skrek och jävlades på balkongen. Jag bestämde mig för att be om att de skulle städa bort fagelnästet. På morgonen fläckte jag irriterat upp balkongdörren. Titta vad som låg där.



En duva! Och under duvan låg ett ägg. När jag berättade detta för min kollega Sofia Rågenklint frågade hon mig: Sa inte din mormor något om en duva?
Vi tittade på varanda. Herregud, var det verkligen så? Alla försök vi gjort, alla månader vi hoppats, all tid åt att sörja, var den verkligen över?

Jag vet inte vad ni säger, men jag tror iallafall att mormor hade ett finger med i spelet. Min fina mormor.