Kim Kärnfalk

Igår var jag och Anders på kurs. Mvc hade hyrt sjukhusets restaurang för att samla ihop en massa blivande mammor och pappor. Mammor och mammor då?, kanske ni tänker. Eller pappor och pappor? Nej, detta var alldeles för heterosexuellt för homopar. Vi var femton par innehållande en mamma och en pappa. Inget normbrytande här, inte. Eftersom alla väntade sitt första barn var vi en riktigt homogen grupp. Jag förstår att det finns de som väljer speciella mottagningar. Jag hade gjort det om jag var gravid ensam eller med min fru.

Hursomhelst så var det spännande att sitta där bland alla andra gravida förväntansfulla par och stirra på när barnmorskan vred ner en tygbebis genom ett bäcken. Det var min barnmorska förresten och henne älskar jag. När jag såg mig omkring så kändes det ofattbart att jag var med i denna exklusiva samling människor. Vilket sekund som helst så kunde dörren öppnas och någon skulle med hög röst tala om att jag inte hörde dit. Men det gjorde jag. Anders också. Vi fick sitta kvar. Vissa saker som Christina sa satte sig lite hårdare än andra:

"Om du funderar på om det är läge att åka in till förlossningen men inte är riktigt säker kan du vänta ett tag till. När det är riktigt läge märker du det."

"Ni kan inte ens föreställa er hur ont det gör att föda barn. Det kanske är taskigt att säga. Men det kanske är taskigt att inte säga det också."

"Var inte rädda för att stanna hemma lite extra. Många är rädda för att föda i hallen. Gör ni det har ni tur för då har ni en lätt förlossning. Tänk då på att hålla bebisen varm, ring efter en ambulans och ta den till förlossningen istället."

"Ni män som sitter bredvid. Håll med! Håll med när din kvinna sprider irrationella kommentarer omkring sig. Hon behöver skälla för att orka med. Håll med så hjälper ni henne fram till målet."

Den sista kommentaren borde gälla jämt, tycker jag.

Vad säger ni som fött barn? Verkar det ligga något i det hon säger?