Jag tror min väg utstakades idag.
Idag har jag fått möjligheten att besöka Radiumhemmet för att undersöka om det kanske är läkare jag ska bli. På Radiumhemmet behandlar man cancerpatienter av olika slag. När jag kom dit ramlade mormor och vår historia över mig. Hjärtat bultade, huvudet höll på att sprängas och ett tag ville jag bara fly därifrån. Men det gjorde jag inte. Jag stannade kvar. Idag har jag sett en pytteliten del av cancervården från insidan, jag har sett labbet, vårdavdelningar, patologen och patienter.
Nu vet jag att det är läkare jag ska bli. Hur vet jag det, då?
Jag ville aldrig gå därifrån. En pusselbit föll på plats. Tack för det, SE!
Nu vet jag att det är läkare jag ska bli. Hur vet jag det, då?
Jag ville aldrig gå därifrån. En pusselbit föll på plats. Tack för det, SE!
Kommentarer
Postat av: M
Visst är det underbart när man plötsligt känner så.
Ett annat yrke, men
Själv så kände jag det redan när jag var åtta första gången. Det är faktiskt sant. Men jag har inte nått min dröm än,jag hamnade på villovägar. Plötsligt en dag för två år sedan kände jag det igen, och då kom jag ihåg. Det var ju det här... Det hade fallit i glömska. Nu är jag på spåret igen och jag har en lång resa framför mig :D
Postat av: Vickan
Härligt att höra att bitar faller på plats!! Tror på dig. Kram
Postat av: Åsa
You go girl!
Åsa
Postat av: Hélène
Det är en skön känsla det där när den inträffar. Den får du spara i en minnesask, de är nämligen väldigt bra att kunna plocka fram i olika situationer, har jag märkt.
Trackback
