Kim Kärnfalk

Igår gick musikbranschens stora firmafest av stapeln och undertecknad var där. Det är ett spektakel att skåda. Stereotypt så att det är riktigt underhållande, faktiskt. Bredvid mig och Anders satt ett gäng skivbolagskillar som var så grabbiga att man skämdes. En kille med glasögon skickade ut deras mousserande vita vin eftersom det inte gick att dricka. Konstigt, alla andra dög det åt. Istället kom det in en flaska Tattinger och den gick tydligen bättre. Jag undrade om killen tagit revansch på sig själv. Han såg nog på sig själv som lyckad. Han kom nog från landet från början.

Genomsnittsvikten bland kvinnorna låg nog på 49 kilo och jag undrar om hela stockholms hårblekningsmedelsarsenal gått åt inför festen. Alla såg likadana ut, tokspacklade och pinnsmala. Coola poser och för höga skratt, alla tjejer uppträdde likadant. Pinsamt.

Jag är glad att Esbjörn Svenssons trio vann Jazz- grammisen. Deras år har varit tufft och de fick stående ovationer. Man ska veta att trion var barndomskamrater och de hade precis börjat slå i USA och övriga världen. Tragiskt.

När jag summerar gårdagen inser jag med all tydlighet att musiklivet inte är mitt längre. Mitt liv känns för viktigt för att spela innetjej. Jag är tacksam för åren jag hade men är nöjd att det är över. Min dröm att vinna schlagern uppfylldes och det är få förunnat att få uppleva det. Men nu räcker det.